Brev från Hanna Isaacsson

Idag fick jag ett brev. Ingen räkning, inte ett innehållslöst pensionsspararbrev, inte något hot om vräkning från hyresvärden. Ett riktigt brev. Med mitt namn och min adress skriven med ostadig barnhand och två fina frimärken manuellt fastsatta. Så oerhört spännande tänkte jag och delade min glädje och upphetsning med din mor. Att döma av den väldigt outvecklade handstilen drog jag slutsatsen att det borde vara från dina kusiner Clara och Walter. Eller möjligtvis från farbror Pelle. Efter öppnandet fann jag dock att det var från varken eller utan från en flicka som heter Hanna Isaacsson.

Hanna är ett Jehovas vittne och hon "skriver till mig för att hon inte träffat mig hemma". Hanna kan knappt skriva för hand men har lyckats komponera ett datorskrivet dokument komplett med bibelcitat, internetlänkar och en punktlista med livets stora frågor. Hanna verkar vara en flicka fylld av motsägelser, ett mysterium. Men mitt intresse har hon lyckats fånga.

I hela mitt liv har jag hört historier om påknackningar från Jehovas vittnen som lett till de mest dråpliga historier. Tony på gymnasiet som öppnade iklädd en fullt uppdragen sovsäck skrikandes "hjälp, hjälp, jag är en kolmask!" Eller Bertil på pappersbruket som bjöd in dem, lurade i dem lite av sitt hemkörda och fick vänner för livet. Detta är mitt första egna möte. Måhända endast genom korrespondens men ändå. Det är MIG Hanna är ute efter. Det är mig hon vill värva. Medan min Jehovas-anekdot börjar ta form i huvudet ringer det på dörren. Jag öppnar och står ansikte mot ansikte med en ovårdad man med fleecetröja och anteckningsblock. Det tar ett par minuter, och en fin liknelse om tillgång och efterfrågan och diskrepansen däremellan, innan jag inser att han är från hyresgästföreningen, säger "jag måste tyvärr stoppa dig där" och slänger igen dörren. 

Hans sårade ansiktsuttryck ger mig dåligt samvete. Det hugger till hastigt, som ett getingstick, men försvinner lika fort när jag tänker på alla inbetalade månadsavgifter och uteblivna hyressänkningar. Tacka vet jag Jehovas som ger så mycket och kräver så lite. Tacka vet jag barn som Hanna, som tar sig tid och handskriver kuvert och skickar dem till män som mig som ännu minns glädjen i att få ett brev per post och som just smärtsamt påmints om hur hemska faktiska, fysiska möten med okända människor är.

Så mitt barn, även om du föds in i en digital framtid lär dig skriva för hand. Det är inte bara bra för att blidka gamla människor utan kan också vara avgörande när du vill värva dem till sekteristisk verksamhet. (Dessutom kan du inte rita könsorgan på toaväggen med en iPad.)