På det ensamma trappsteget utanför förrådet står den
majestätiska ölburken och glänser i solskenet. En bit bort, vid gräsmattans
kant, är pappa i färd med att vända gräsklipparen tillbaka åt mitt håll. Jag
har slagit mig ner bredvid den förbjudna drycken som har en magnetisk
dragningskraft, en förtrollande makt. Jag sluter ögonen och försöker föreställa
mig hur den smakar. Att innehållet är det absolut godaste som finns att
frammana på planeten råder det inga tvivel om. Ty detta är drycken min far
unnar sig vid särskilda tillfällen, såsom under helgens gräsklippning i den
gassande högsommarvärmen. Det är drycken som han så fröjdfullt läppjar och som
lämnar en aptitlig rand av skum i hans mustasch som han högtidligt suger i
sig innan ölglasets fot åter når fast mark.
Solens värmestrålar får både min pappa och ölburken att svettas ymnigt. De små genomskinliga pärlorna av perspiration trängs, på ett symmetriskt och nästan poetisk vis, på pappas panna liksom på plåtburkens blanka yta. Dropparna
på pappa hjälper till att fullända illusionen av honom som Gud-lik medan
dropparna på burken dansar förföriskt och frestande och blir alldeles för
mycket för en ung pojke att hantera. Nu är pappa framme vid det ensamma
trappsteget med den kalla ölen och den ende sonen. Han häller glaset fullt, tar en rejäl klunk och utstöter ett ljud av välbehag olikt alla ljud jag dittills
upplevt.
Beslutet är fattat. Gräsklipparen snurrar runt ett halvt
varv och sätter av åt motsatt håll igen. Jag är också varm och törstig, har lekt och sparkat boll bara minuter tidigare, nog förtjänar också jag en
klunk av trolldrycken? Jag måste smaka. Nu gäller det bara att planera rätt. Vara lite listig. Tar jag för tidigt kan han se det med sina ögon i nacken, höra eller kanske
bara ana sig till vad som är på väg att ske. Det måste hända precis innan han
vänder tillbaka, när han är som allra längst bort men innan jag återigen är i
centrum av hans synfält. Några få meter kvar. Jag fattar burken med båda händer
och hinner precis rysa till av kontrasten mellan högsommarvärmen i luften och
den iskalla burken mot min hud innan jag för den till munnen och skickar i mig
en rejäl flabb.
Chocken då den första
vågen rusar ner i svalget blir för mycket och allt som inte direkt hittar ner i
magsäcken flyger ut med en hiskelig hastighet. Ur munnen och näsan
projektilspottar jag ut det mesta av klunken i rabatten och på den platt-satta
gången nedanför där jag sitter. Sen hostar och grimaserar jag medan tårar bildas
i ögonen och jag försöker samla mina tankar och få grepp om vad som just hände.
Hur drycken som skulle vara överlägsen allt annat, godare än ett kallt glas
mjölk på morgonen, finare en restaurang-coca cola med en skiva citron i och
bättre än pulkabackens varma o’boy en snorkall vinterdag, kunde vara så fruktansvärt äcklig. Så vidrig.
Innan jag finner råd i frågan ser jag i ögonvrån hur en stor mörk skugga tornar upp
sig över mitt minimala väsen. Pappa är framme och har utan något större
detektivarbete räknat ut vad som hänt. Min förfäran över det som just inträffat
byts ögonblickligen ut mot rädsla för konsekvensen.
Pappa tittar på sin öl. Tittar på mig. Sen säger han:
- Jaha, är du så jävla
dum så…
Han fattar gräsklipparhandtaget, vrider den 180 grader i en
enda smidig rörelse och försvinner bort över gräsmattan.
Allt som glimmar är inte guld. Eller gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar