Försenat fredagsmys

Det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid saker. I början av läsåret bytte jag arbetsrum och detta nya arbetsrum var utrustat med en extremt gnällig dörr. Någon sa att gnisslandet var oundvikligt, att det inte gick att fixa, att försök hade gjorts och misslyckats. Jag fann mig i detta och accepterade det ständiga oljudet som en naturlig del av min planeringstid. Det oupphörliga gnisslandet, orsakat av ett tiotal personer med överlappande scheman delandes samma rum, blev soundtracket i mitt andningshål. Till dagen då tystnaden kom. Någon hade nämligen inte nöjt sig med att lyssna till hörsägen och låta problemet bero. Någon hade hämtat en burk 5-56 och gått lös på dörrj****n. Någon hade skänkt oss tystnaden.

När jag märkte att gnisslandet var borta blev jag givetvis tacksam. En dag eller två. Sedan blev tystnaden normaltillståndet och minnet av den tidigare så avskyvärda miljön bleknade fortare än en afroamerikansk popsångare med förkärlek för prepubertala pojkar.

Men så när jag igår öppnade den nämnda dörren en sista gång innan helgen, stannade jag till och synade den nerifrån och upp, log lite och skänkte den en tacksamhetens tanke. Det sägs att vi människor är rädda för förändringar, och kanske svenskar i synnerhet använder detta argument för att förklara allt från främlingsfientligt och homofobi till oproportionerlig ilska mot nyskapade personliga pronomen. Samtidigt är vi extremt anpassningsbara vilket visar sig i vår generösa invandringspolitik, den växande hbtq-rörelsen och att folk har förstått att "hen" inte är här för att sudda ut biologiska skillnader utan snarare för att berika språket och att ingen någonsin kommer tvingas att använda uttrycket mot sin vilja. Vill man hellre säga "han eller hon", "den eller det" så går det utmärkt. Precis som kan säga självporträtt istället "selfie" och elektronisk post istället för "mail".

Jag tänker att din nedkomst kommer att bli den största förändringen i mitt liv. Men ganska snart kommer livet som familjefader vara allt jag känner till och blöjbyten, vakna nätter och ansvar för någon annan än mig själv bli mitt nya normaltillstånd. Det ser jag framemot. Men samtidigt ska jag försöka stanna upp och tänka tillbaka på hur saker var tidigare, både det bra och dåliga, så inte livet flyger fram och förbi utan att man märker det.

På facebook såg jag ännu ett av alla dessa "djupa" citat som man blir allt annat än inspirerad av. Men detta löd (fritt översatt): Älska dina föräldrar. Vi är så upptagna med att bli vuxna så vi glömmer att de blir gamla. Och det gillade jag. Citatet alltså, inte att vi glömmer att föräldrarna blir gamla.

Eftersom det är fredagsmys en lördagförmiddag behövs det givetvis ett musiktips. Det är ingen gnisslande dörr men nog så sorgligt när Harry Chapin framför sin vackra Cats in the cradle om ett förhållande mellan en far och en son som skulle behöva stanna upp och tänka till.