Bristande personlig hygien

Av oklar anledning läste jag Lommas lokaltidning häromdagen, och där i en frågespalt undrade någon varför barn nuförtiden är mer allergiska. Svaret var flerdelat men det sista, och mest minnesvärda, var att vi idag har exemplarisk personhygien. Extrem, till och med. Detta innebär krasst att dagens barn inte låter "lite skit rensa magen". Resultatet har blivit att det inte byggs upp någon motståndskraft hos våra små.

Samtidigt har du gått in i fas. Lortfasen, kan vi kalla den. För fasen vad lortig du är. Du vägrar byta blöja, gömmer dig när det är baddags och så fort tandborsten närmar sig reagerar du som en beskjuten Keanu Reeves i The Matrix. Dessutom duger ingen mat förrän den legat på golvet. Femsekunders-regeln gäller. Fast omvänt.

Det har varit ganska irriterande måste jag erkänna. Att torka bort bajs från väggen bara för att du ska simulera epileptiska anfall varje gång din rygg möter skötbordet. Eller att släpa in din ömsom lealösa ömsom motsträvigt stretande kropp på toaletten när det är dags för ett av de alltmer sällsynta baden. Inte heller uppskattar jag att bli beskylld för att ha släppt mig i soffan när den diskreta doften av din illa torkade, otvättade bak har letat sig ända in i vardagsrummet från ditt sovrum. 

Är det då så att exemplarisk personhygien skapar överkänsliga barn så håller du på att utvecklas till ett vandrande vaccin. Det har redan gett resultat. Förra veckan hade du vattkoppor. Men bara precis. Några runt munnen, en på magen, en på armen och en på låret. Du hade knappt feber och kopporna kliade aldrig. Några år till i smutsen och vi får donera dig till vetenskapen för att rädda planeten från diverse farsoter.

Livet är en ständig avvägning. Man ger upp vissa saker för att vinna andra. Inga allergier eller inga vänner. Du väljer.  

Snickarglädje

Jag hade planerat att bygga en bokhylla till dig ända sedan farbror Pelle gav mig ett gäng rejäla staketpålar i somras. Jag har ofta fantiserat om hur jag står i garaget och snickrar något. Vad som helst. Och staketpålarna i kombination med ett par kvarglömda längder furutakspaneler sammanstrålade i en vision om just en bokhylla. Tanken var att göra det när "allt lugnat ner sig lite", när det blev läge liksom. 

Igår morse kom din mor med paddan och visade en bokhylla hon ville köpa till ditt rum. 

Plötsligt blev det läge.

Jag svalde sista slurken kaffe, smällde koppen i bordet och stegade bestämt ut i garaget. Jag sågade och slipade pålarna. Måttade och delade panelbitarna. Högg ut skåror med stämjärn. Som jag högg, du skulle ha sett mig. Eller det gjorde du ju men du skulle varit gammal nog att minnas det. Bankade, hamrade och karvade tills fingrarna bokstavligt talat blödde. Mina mjuka och delikata tangentbordstryckande fingrar pressades till bristningsgränsen. Innan sista skruven satt hade jag, i brist på plåster, maskeringstejpat mig själv från handlederna till den vita randen längst ut på naglarna för att döva smärtan. De vattenfyllda blåsorna gjorde sig påminda vid minsta ansträngning och sprack snabbare än it-bubblan tidigt 2000:tal. 

Jag målade, kladdade, stagade, lyfte och flyttade. Plötsligt fick jag pausa för att försöka få bort vit färg från den bruna fasaden när bygget kollapsat på sin torkställning. Vid något tillfälle kom vinkelslipen fram och vips var en utstickande skruv med utplånat krysspår puts väck. 

Och där någon gång strax innan skymningen bar far din in en egenhändigt hopsnickrad bokhylla i ditt rum innan han utmattad lade sig raklång på soffan med värkande rygg, trötta axlar och elakt bultande blåsor. 

Och så min son, precis så här, sparar man 400 spänn.

99 problem men förgiftning är inte en

Vi har blivit husägare. Som husägare får man husägarproblem. Saker man inte överhuvudtaget reflekterar över i en trygg hyresrätt på fjärde våningen med utsikt över McDonalds. Saker som att få till rätt ph-värde i utespat. Eller huruvida man ska dra trädgårdsslangen genom huset eller garaget när man ska vattna rabatten på baksidan. Och värst av allt; hur man motar bort myrarméerna som ständigt lurpassar på varje väg in i huset, alltid redo att invadera. Jag gjorde vad varje ansvarsfull husägare gör. Jag rensade hyllan med insektsbekämpning i affären och skred till verket. Radarspray på allt som lyckats ta sig in och Myrr-D som en tjock vallgrav runt fasaden på utsidan. 

En stund stod jag och beundrade mitt verk medan myrorna sprang runt som yra höns på en motorväg mot döden. Innanför dörren såg jag flygmyrorna fladdra med sina vingar i ett sista desperat försök att undkomma gasattacken. Ett styng av dåligt samvete drabbade mig plötsligt men försvann lika snabbt. Tillfredsställelsen var total och jag tog ett varv för att inspektera resten av min domän och säkerställa eventuella svaga punkter i strukturen. I slutet av rundan mötte jag dig. Du kom springande med Jokerns leende på dina läppar. I bara blöja och munter uppsyn. En flaska insektsspray i ena handen, en burk med myrdödarpulver i andra och ett fint, vitt lager av det sistnämnda runt din mun.    

Detta är inte bra, tänker jag, och rusar in med dig på toaletten för att tvätta bort giftet, "Innan mamma ser det", säger jag till dig. Du ger mig en blick av samförstånd, "detta är vår lilla hemlighet, pappa". Jag läser på burken "Håll borta från barn". Jaja men så står det säkert på minimorötter också. Jag googlar istället. Det är ingen upplyftande läsning. "Vid kontakt med mun skölj minst 10 minuter i kallt vatten". "Om barnet svalt, kontakta akutmottagningen". Jag har ingen aning om du har svalt eller inte och det finns ändå ingen möjlighet att du låter mig skölja ur din mun igen, allra minst i tio sammanhängande minuter. "Vi måste berätta för din mor", suckar jag. "Ok, jag förstår" svarar din blick.

Din mamma tar det med jämnmod. Vi hade visst underskattat henne. "Ring giftinformationscentralen", säger hon. Jag gör som hon säger och får prata med en minst sagd luttrad kvinna. "Tillverkare och produktnamn, tack?" Hon knappar in mitt svar i datorn. Jag håller andan. "Såvida han inte satt i sig hela burken är det ingen fara. Det är en produkt med mycket svagt giftinnehåll." Jag tackar för informationen och önskar henne en fortsatt trevlig dag. Du och jag tittar på varandra och tänker samtidigt "det var väl det vi trodde".

Det finns många lärdomar i denna historia. Men viktigast av allt är nog att komma ihåg att strö ut bekämpningsmedlet tidigt på våren, innan myrorna hunnit etablera gångstråk.

Farmors fel

Din farmor lärde mig röka. Och inte var jag gammal heller. Vi satt, som så ofta, på den nyligen inglasade altanen, i de nersuttna askfläckade soffkuddarna med orangea ränder och insydda knappar. Hon med sin kaffekopp och cigg. Jag med mitt ännu oförstörda barnasinne. När hon lade ifrån sig den glödande cigaretten på askfatet, förmodligen för att plocka upp Pågen-mackan ur kaffekoppen medan den fortfarande höll ihop, såg jag min chans att skoja till det lite. Jag tog cigaretten och förde den på vad som kändes som ett trovärdigt vis mot mina läppar. "Titta på mig!" sa jag till mamma, alldeles för högt för att fortsätta verka trovärdig i ett samtal med en människa mindre än en meter bort. Men mitt spjuveraktiga leende var ändå intakt när min läppar omslöt hennes läppstiftskladdiga röda prince och jag drog in rök i min mun. Snabbt andades jag ut igen, förvånad och stolt över att det inte känts varken starkt eller äckligt. Nu var jag nyfiken på mammas reaktion. Skulle hon bli arg och skälla? Eller road av min spexiga läggning? Kanske till och med imponerad av min brådmogenhet? Ingetdera. På sitt karaktäristiska sätt svarade hon istället: "Ähh, ska du röka får du väl göra det ordentligt. Du kan inte sitta och ta munbloss." Sedan tog hon tillbaka cigaretten och visade hur det gick till.

Nu när jag visste behövde jag bara träna. Teori och praktik är som bekant vitt skilda saker. Jag vågade aldrig ta cigaretter ur hennes paket för jag inbillade mig att hon alltid visste precis hur många där var. Däremot trodde jag aldrig hon skulle märka att de två kaffeindränkta cigaretter hon hade lagt i askfatet försvann. Så beväpnad med två långa röda prince, brunfärgade av kaffe med två sockerbitar, låste jag in mig på mitt rum på ovanvåningen. Jag satte mig i fönsterkarmen och halsblossade mig genom en och en halv cigarett innan det tog tvärstopp. Illamåendet tvingade in mig på den angränsande toaletten där jag hulkande föll på knä framför klosetten. Om detta var din farmors strategi för att avskräcka mig från rökning så var det en ganska effektiv sådan. Det dröjde åtminstone ett helt år innan hon tog mig på bar gärning rökandes rediga halsbloss från en ett år äldre pojkes fimp på väg hem från skolbussen. Där och då gick körkortet, ordvits avsedd, upp i rök. 

Det finns så otroligt många anledningar att inte röka. Hemska plågor, för tidig död, den äckliga lukten som du aldrig kommer kunna skylla på inomhusrökning och det faktum att ett paket med 19 cigaretter kostar 59 kronor. Jag vet för jag köpte ett i lördags. Till en kompis givetvis. Men allt detta kommer du att höra till leda så jag nöjer mig med att berätta att din farmor har verkligen ingen aning om hur många cigaretter hon har i paketet. 

Minne av ett övergrepp

Tidigare i sommar lyssnade jag och din mor på serietecknaren Nina Hemmingssons sommarprat. Hon berättade en stark historia om hur killarna i hennes klass genomförde en ingående ”bröstkontroll” på henne. Detta innebar att de höll fast henne, slet av henne kläderna och tittade på hennes bröst. Det var obehagligt att lyssna på en så detaljerad historia av ett övergrepp på en tonårsflicka.

Och det fick mig att tänka på en liknande händelse jag var med om i ungefär samma ålder, eller kanske jag var något äldre förresten. Det måste ha varit i nionde klass, eller möjligtvis ettan på gymnasiet, och jag var på en fest med mina kompisar. Vi kände inte personen som hade festen och jag kände ingen av de andra festdeltagarna heller. Antagligen var det någon tjej en i gänget hade haft ihop det med som hade FF i sin villa. Hur som helst. Efter vi hade hällt i oss det lilla i alkoholväg vi hade lyckats få tag i, och länsat den stackars flickans föräldrars frys så började vi bli uttråkade. Tyvärr skulle det denna dag drabba mig. Jag såg mina vänner viska, titta och peka åt mitt håll där jag stod, i sällskap med någon, jag minns inte vem, vid frysen. Innan jag hann förstå vad som var på gång reste sig några av mina vänner som på given signal och närmade sig mig. ”Vi näckar honom”, antar jag att någon sa och sedan satte de igång. Precis som Nina Hemmingsson så kämpade jag emot. För allt jag var värd. Jag fäktade och slogs, knuffade, slet och ålade mig. Kände hur paniken ökade för varje ny person som lade ytterligare vikt på mig och metodiskt tryckte ner det motstånd jag bjöd. Insåg att jag inte skulle kunna få kontroll över situationen på egen hand. Jag behövde hjälp. Någon som stod på min sida, någon som hoppade in och hjälpte mig eller åtminstone kunde övertyga mobben att släppa mig. Det kom ingen hjälp. Så till slut nåddes det oundvikliga ögonblicket då jag var helt fast. Orörlig och uppgiven. Nina beskrev hur det satt en person på vardera arm, en på hennes ben och en i gränsle över magen och jag tror att det var just den beskrivningen, just den känslan av total hjälplöshet hon förmedlade, som just då gick rakt genom radion och fick mig att minnas min upplevelse.

Där låg jag i ett okänt kök med ett okänt antal av mina vänner som höll fast mig och slet i mina kläder. Runt om oss stod ytterligare ett okänt antal för mig okända festdeltagare och följde intresserat spektaklet som livade upp den annars rätt trista tillställningen. Och när någon slutligen fick ner mina kalsonger till knävecken var allt plötsligt över. Hopen skingrades lika hastigt som den samlats och kvar låg jag, helt ensam och alldeles för naken, i fosterställning på köksgolvet. En snabb glimt ner innan jag slet på mig kalsonger och byxor avslöjade att fosterställningen var allt annat än smickrande för mig. Det var också det första, och mer eller mindre enda, som diskuterades under återstoden av kvällen. Jag försvarade mig med ömsom bortförklaringar, ömsom hot om stryk till näste jävel som sade något mer om saken. Tomma hot. Alla visste, och allra mest jag, att det inte skulle bli något stryk. Varken den kvällen eller någon annan. Snart stämde jag in i skrattkören och intalade mig själv att jag hade spelat en viktig roll i att göra kvällen lite mer minnesvärd.

Händelsen dyker upp då och då. Både som nu, för mitt inre, och när vi träffas igen, grabbarna. Aldrig har ordet övergrepp nämnts. Det är alltid bara en kul grej vi gjorde när vi var unga. En av många.

Det värsta är inte upplevelsen, övergreppet, traumat eller vad man ska kalla det, det värsta är att hade det varit någon annan än jag på det där köksgolvet så hade jag troligen inte varit räddningen jag så hopplöst hoppades på. Var det.

Att glömma ett barn

Jag har egentligen inte bråttom. Men jag kan inte skaka av mig den gnagande obehagskänslan som det innebär att anlända senare än avtalat. Vuxna människor kommer inte sent. Vuxna människor är ansvarsfulla. Jag är vuxen. Därför ligger jag hela tiden så långt över hastighetsgränsen som jag intalar mig att jag kan utan att förlora körkortet. Bilen kränger genom rondellen och när jag når samhället och tillhörande 40-skyltar bromsar jag in kraftigt. Hur mycket för fort får man nu köra på en 40-sträcka, frågar jag mig själv, men behöver inte svara innan det är dags för första stoppet. Jag ska ha med kebabrullar, delvis som kompensation för den sena ankomsten, men främst för att jag är väldigt hungrig. Bilen ställer jag precis utanför ingången, det här kommer gå fort, och jag rusar uppför trappan och rycker i dörren. Den är låst. Jag springer runt byggnaden och letar efter den riktiga ingången, det ska ju vara öppet enligt tiderna som är utskrivna på A4 i Times New Roman med hjälp av en bläckstråleskrivare, stoppade i en plastficka och uppskjutna med en häftpistol. Men jag hittar inget alternativ och återgår till originaldörren, tänker att jag kanske inte drog hårt nog första gången. Jag drar så hårt jag kan. Fortfarande låst. Jag tittar mig omkring för att se om någon sett mig stå som en fåne och dra i en uppenbart låst dörr. Ingen syns till och jag viftar bort den annalkande skamkänslan, sätter mig i bilen och kör vidare in mot samhällets centrum, som enligt uppgift innehåller ytterligare kebaberior. 

Jag parkerar bilen och småjoggar därifrån. Stressen, ansträngningen och värmen har redan gjort mig svettig och jag är rädd att mina ansträngda andetag ska höras lika mycket utåt som de gör inne i mitt huvud. Plötsligt blir jag rädd för något annat, något jag inte direkt kan placera. Det är någonting som inte stämmer hinner jag tänka samtidigt som joggandet avstannar. I samma ögonblick som jag står still slår det till. Så kraftigt att jag nästan ramlar omkull. Du sitter kvar i bilen. Den snart bastuvarma bilen parkerad mitt i solen. Det dåliga samvetet väller över mig och blandas med tankar som "tänk om...". Jag vänder tvärt och springer tillbaka till bilen. Där sitter du och stirrar storögt på mig. Inte dömande. Inte ilsket eller besviket. Helt nollställt. Som att du inte alls förstår att pappa just riskerat liv och lem för två kompensationskebaber. Ditt liv och din lem. Jag öppnar din dörr och du sträcker vant upp dina armar mot mig. Vi går tillsammans, i lugn takt, för att beställa kebab. Jag får en stark lust att utbrista till alla som bevittnat vår nära på personliga tragedi; "Ta det lugnt va, det va bara 20 sekunder. Som att ni aldrig glömt nåt viktigt nångång?". Men istället borrar jag in huvudet i din nacke och viskar "förlåt". Du pekar framåt och pratar din sedvanliga rappakalja och jag förstår att allt är förlåtet.

Förhoppningsvis blir du en dag en vuxen och ansvarstagande person precis som din far. En sådan som nästan alltid kommer i tid och bara i undantagsfall glömmer något viktigt. Kanske får du egna barn. Vill du undvika att lämna dem i en låst bil under en stekhet sommardag så följ mitt råd: Ha inte barnstolen i baksätet.

Gråsuggans grymma öde

Du har skaffat dig en lika underhållande som hjärtskärande ovana i det nya huset. När du ska ut i trädgården måste du först passera ett svart plåtbleck innan du når trappsteget och slutligen den nyfunna friheten i trädgården. Men eftersom du inte är någon Robert Korzeniowski (din mors skämt som grundar sig i att dina stapplande steg ännu inte är i paritet med nyss nämnde, flerfaldiga OS-guldvinnande gånggigant) så vill det sig ibland så illa att du inte når över plåtblecket utan stannar upp där i väntan på nästa steg. De dagar då solen ärat oss med sin närvaro blir blecket förbannat varmt. Jag har känt det själv och svurit högt åt det. Du reagerar något annorlunda. Du fullständigt fryser och ditt ansikte skrynklar ihop sig till oigenkännlighet innan ditt förtvivlade skrik ekar ut i grannskapet. Men du rör dig inte ur fläcken. Hade jag inte lyft bort dig är jag övertygad om att det snart stått rökpelare ur dina svedda små fotsulor. Det ser, för en bättre vetande, som du förstår, väldigt kul ut.

Du är precis som gråsuggorna jag brukade bränna med ett förstoringsglas när jag var yngre. Nu vet jag vad du tänker; majoriteten av alla seriemördare började sin bana med att plåga djur,  jag är medveten om det, men du ska veta att jag har haft väldigt dåligt samvete för vad jag gjorde. Och jag lämnade den motorvägen mot livstids inspärrning efter en incident med en humla instängd i en radiostyrd bil som slutade i tårar. För mig. För humlan var det slutet. Men åter till gråsuggorna. När man koncentrerade solljuset genom förstoringsglaset mot deras ryggar så stannade de upp och blev stående tills ryggplattorna exploderade av värmen. Det var otroligt fascinerande hur de tillät det att hända. Och det ser, för någon som fortfarande inte fullt utvecklat empatisk förmåga, som du förstår, väldigt kul ut.

Jag hoppas och tror att du kommer växa från din ovana på samma sätt som jag växte från min, men det tål ändå att sägas: Var inte en gråsugga.

En större människa

Jag klippte dina naglar häromdagen. 17 stycken hann jag med innan dina protester blev ohanterliga. Då lät jag dig vara och tänkte inte mer på dina tre oklippta naglar. Förrän i morse. Du väckte mig med ditt nyaste partytrick; du ler brett, tittar en djupt in i ögonen och säger "hej". Jag öppnade mina ögon och såg med suddig yrvaken blick hur din hand närmade sig mitt ansikte. Sen kom smärtan. Med de tre ännu oklippta fingrarna grep du tag i min näsa och i samma ögonblick som jag instinktivt ryggade bort från smärtan kände jag den välbekanta värmen då huden öppnar sig och blodet börjar sippra ut. 

Dina rakbladsrundade fingertoppar hann på bråkdelen av en sekund penetrera min hud och på samma korta, nästan obetydliga tid, hann mina känslor för dig svalna avsevärt. Från den fullständigt villkorslösa kärleken som infinner sig när man blir väckt av ett mysigt litet barn till det fullkomligt besinningslösa hatet som kan få en förälder att, helt utan tanke på konsekvenserna, boxa sitt barn mitt på näsan. EN förälder, skrev jag. Inte den här föräldern. Jag tog ett djupt andetag, gnuggade sömngruset ur ögonen och sa; "Va F*N gör du, pojk!?" Sedan vräkte jag dig åt sidan, studsade ur sängen och sprang in på toaletten för att granska graden på min skada. Till min besvikelse matchade den inte alls smärtnivån men det borde jag förstått. Dina knubbiga, motoriskt nedsatta, minifingrar kan inte lämna några avgörande avtryck på en välvuxen karl som din far.

Jag lämnade toaletten för att bege mig till jobbet och på min väg genom hallen passerade vi varandra och blev stående. Vi vände om och utbytte menande, mördande, blickar i vad som kändes som en hel livstid. Din livstid åtminstone. Dina ögon sa "du skulle inte vräkt omkull mig sådär, farsan. Där jag kommer ifrån är det sånt som kan få en dödad. Tänk på att jag har naglarna kvar och att du sover tungt. Nästa gång nöjer jag mig inte med näsan". Men din mun sa "hej då" med den där förrädiska, undermåligt artikulerande bebisrösten, och din lealösa hand fladdrade i luften som av ett plötsligt epilepsianfall, eller möjligen i ett löjligt försök att vinka. Jag övervägde att slå undan din arrogant viftande hand eller åtminstone lägga ner lagen med några illa valda ord men beslöt mig för att fria hellre än fälla och svarade med ett snett leende, en egen handgest och ett avvaktande "adjö".

Nu ses vi inte på ett tag. Jag jobbar sent i kväll och i morgon åker du till mormor och morfar och kommer inte hem förrän nästa vecka. Förhoppningsvis hinner vi båda lugna ner oss så det inte blir någon jobbig stämning när du kommer tillbaka. Men du ska få ett råd på vägen: 

Var alltid den större människan.

Life Hack

Ibland upptäcker man saker som underlättar tillvaron. Man hackar livet. Häromdagen gjorde jag just en sådan livshackande upptäckt. Upprinnelsen var en kort konversationen vid diskhon i personalköket för ett par veckor sedan. Mitt i mitt förbannande av hur köttfärssåsen är fullkomligt omöjlig att diska ur en vit plastbytta avbröts jag av en kollegas vänliga röst. Tvärt pausade jag det frenetiska gnuggandet med diskborsten, torkade bort en framträngande svettdroppe ur pannan och lyssnade uppmärksamt.

- Tar du med kallt vatten utan diskmedel från början så försvinner det direkt, förklarade hon med all den saklighet som anstår en NO-lärare.
- Jaså, jaha. Det får jag prova nästa gång då, svarade jag med ett snett leende samtidigt som jag för mitt inre tänkte att tanten var fullkomligt förryckt om hon inbillade sig att kallt vatten skulle lösa det som inte fettlösande fläckborttagningsmedel och ungdomlig muskelkraft klarade.

Jag stoppade ner min lunchlåda med en suck. Det orangefärgade innandömet vittnade om mitt misslyckande och känslan av att ha lämnat jobbet ogjort gav mig ett fysiskt obehag som dröjde sig kvar i kroppen till jag lämnade rummet.

I onsdags stod jag återigen böjd över vasken redo att med våld betvinga köttfärsfärgningen ur den splitternya, vita IKEA-lådan. Vis av mina tidigare tillkortakommanden hejdade jag mig hastigt när jag skulle dränka borsten i diskmedel. Kollegans ord gjorde sig påminda. Rädslan inför risken att förstöra en aldrig tidigare använd lunchlåda och för evigt färga den oren gjorde mig desperat nog att försöka. Jag ställde tillbaka diskmedlet, vred kranen till iskall och började skrubba. Och vips så var det vitt.

Tanten hade hackat livet så det stod härliga till. Min tacksamhet känner inga gränser. De som förstår de förstår.

Tiderna de förändras

Under min uppväxt fick jag upprepade gånger höra: "När jag var i din ålder gick jag upp fem varje morgon för att dela ut tidningar", alltid när din farfar ville illustrera hur lätt min generation hade det jämfört med hans. Bli inte förvånad om motsvarande under din uppväxt blir något i stil med "när jag var i din ålder fick jag sätta mig vid datorn vid något obekväma tider för att inte modemuppkopplingen skulle brytas av att någon ringde på hemtelefonen".

Du kommer fråga: "Pappa, vad är modem? Och vad är hemtelefon?" Varpå jag säger: "Exakt!" och lämnar rummet i triumf.

Egna initiativ

När vi gick hem från Folkets park idag sken du plötsligt upp och pekade upphetsat uppåt mot en husfasad. Din fascination för väggen verkade bero på att den täcktes av byggnadsställningar så jag sade "jaså du ska bli ställningsbyggare du" och slungades plötsligt tillbaka 15 år i tiden. 

Då, för 15 år sedan, sa en ställningsbyggarbas till mig "vi behöver folk som dig" och erbjöd mig sommarjobb. Nu hade jag redan ett, som isolerare på samma pappersbruk, och fick artigt avböja erbjudandet och fast jag så klart undrade vad "folk som mig" innebar, arbetsför kort och gott, blev jag självklart smickrad. Men säg den lycka som varar. Bara dagar senare hörde jag en arbetskamrat kritisera min arbetsförmåga bakom min rygg. Eller över mitt huvud för att vara exakt. Han hade skickat tillbaka mig till verkstaden för att hämta något vi behövde för att slutföra vårt arbete med att plåta ett innertak. Nerför liften till en avsats, vidare nerför en stege till en våning, flera trappor senare hoppade jag upp på cykeln för att cykla ett par minuter till tältet, lasta grejorna och upprepa proceduren. Nu tillbaka och uppåt. Halvvägs upp för sista stegen pausade jag för att hämta andan och kände genast igen jobbarkompisens röst: "...nä det e inte mycket me han, han står mest och väntar. Tar inga egna initiativ alls." Jag hängde kvar där, halvvägs upp på stegen, till jag var säker på att gubben inte skulle misstänka att jag hört något. Man vill ju inte skapa dålig stämning. 

Tar inga egna initiativ.

Innan jag tog min första stapplande steg på arbetsmarknaden så gav din farfar mig ett enda råd: Ta egna initiativ. Visst förstod jag innebörden av uttrycket i dess språkliga mening men att applicera det i verkliga yrkeslivet var inte det lättaste. Allting var nytt och man visste knappt hur man skulle göra det man blev tillsagd att göra, än mindre vad man skulle ta sig för när man var färdig med det. Jag kunde inte gärna börja riva gammal isolering eller lägga på ny där jag godtyckligt tyckte det fattades. Lika lite kunde jag ställa mig verkstaden och tillverka plåtdelar som inte skulle komma till någon användning.

Så jag gjorde bara vad jag blev tillsagd. Var noga med att alltid fråga om det var något annat jag kunde göra sedan, när det var klart. Något mer. När det inte fanns stod jag overksam och väntade på nya order. Precis som alla de andra. Därför kändes det så orättvist, det där svepande omdömet gubbfan gav mig när han trodde jag inte hörde. Jag var alltid i tid, jobbade dagar, kvällar och nätter utan att ifrågasätta eller gnälla och lärde mig hyfsat snabbt att utföra ett tekniskt godkänt arbete. Men ändå stod jag mest och väntade. Initiativlös. Ordvalet sårade allra mest. Det som enligt min far kännetecknade en duktig arbetare var precis det som jag saknade. 

Egna initiativ.

Tio år senare flyttade jag hit och fick jobb som betongarbetare i Citytunneln. Jag tillhörde en grupp bemanningsarbetare som skulle bistå de österrikiska tunnelbyggarexperterna som fått det ärofyllda updraget att borra sig genom centrala Malmö. Vi skulle ligga på ett gigantisk dressinliknande vidunder som spydde ut betong för oss att platta till. Vidundret hade dock havererat och var under reparation min första dag och vårt jobb var då att skära bort tejpbitar från rälshållarna. När vi hade gjort det så långt vi hade blivit tillsagda att göra det letade jag upp en kvast och började samla ihop skräpet vi lämnat efter oss. Då kom en stor, bullrig österrikare, som helt oironiskt älskade DJ Ötzi, fram och frågade barskt om jag var äldre. 

- Äldre?
- Ja, äldre. Äldre än de andra dönickarna. Hur gammal är du?
- 28. 
- Mmm, det märks, sa österrikaren och pekade på kvasten: - Eget initiativ.

Upprättelse till sist. Efter tio år, och lika många arbeten, fick jag äntligen höra de orden jag inte ens visste att jag längtat så innerligt efter och det kändes som att korken på en kolsyrad petflaska efter ett decenniums enträget skakande plötsligt lossades och exploderade i ett virrvarr av stolthet och glädje inom mig. Tio års skakande hade dock decimerat kolsyrekraften avsevärt och väl uppe i ansiktstrakten bubblade bara mungiporna upp, något högre än vad som bör anses proportionerligt i förhållande till komplimangen. Så med ett dumfånigt, obegripligt stort leende, fick jag fram ett "tack" varpå österrikaren med det blonderade Edvard Blom-skägget svarade "visst", vände och gick.

Så småningom ska du börja arbeta, högst troligen som ställningsbyggare, och jag vill att du ska veta att om du lyckas skaffa, och behålla, ett jobb, så räcker det gott för mig. Med ålder och erfarenhet kommer du automatiskt utveckla yrkesskicklighet. Men om du tvunget vill höja dig över medelmåttans grå massa så ta mitt råd: 

Ta egna initiativ. Ta en kvast.

Klimakteriell svängning

Igår skrev jag mitt sedvanliga veckobrev till klassens föräldrar. Likaledes sedvanligt försökte jag skoja till det och vara lite fredagsfyndig och eftersom solen just då sken utanför fönstret på en annars ruggig vecka tänkte jag skriva att det var en "klimateriell svängning" på gång. Småkul ordlek, visst? Ordbehandlarprogrammet i datorn delar inte min humor. "Klimakteriell", menar du nog gosse lille tänkte programmet och ändrade utan att rådfråga mig. Damn you, autocorrect. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Den annars så, av fredagens annorlunda prioriterande, tomt ekande inkorgen började plötsligt plinga.

Nu är jag välsignad med precis lika kloka föräldrar som eleverna de avlat och fostrat, så inget av svaren löd "OMG, TMI!" (Läs Herre min skapare, håll lite på den personliga integriteten, tack). Men jag fick en påminnelse om att alltid korrekturläsa ordentligt. Syna det finstilta liksom. Och den kom väldigt lägligt för just idag grusas mina planer på att uppfostra dig med den hårda exteriören av en innerstadsgrabb uppvuxen i Tjyvaparken på Backarna, men med den väna interiören av ett utebandyspelande barn på en skyddad radhusgata där bilarna tålmodigt stannar för att vänta på målen som bärs ur vägen. Om du inte redan anammat ett stadsbobeteende kommer du tyvärr inte göra det heller utan istället bli en rakt genom mjuk utebandyspelare. Som din far. 

Idag skriver vi nämligen kontrakt på hus.

He about to blow up

"Jag vet inte vem den där McCartney är men han kommer att bli skitstor nu!"

Ungefär så skrev oräkneliga ungdomar på diverse sociala medier när det stod klart att Kanye West skulle göra en låt tillsammans med Paul McCartney. När du är gammal nog att läsa det här kommer du vara gammal nog att förstå varför det är roligt.

Av bara farten passade Sir McCartney också på att gästa Rihanna (och Kanye West) i denna låt som jag idag den 17 februari 2015 inte kan sluta lyssna på.

Rihanna Kanye West Paul McCartney - Four Five Seconds

Gubbjäveln

- Gubbe lille, håll händerna på ratten och fokusera nu på rätt saker. Du har redan en fot i graven och är du inte försiktig följer resten efter av bara farten, mumlade jag för mig själv många meter senare. Ilskan steg för varje steg och snart fantiserade jag om att slita ur den äldre mannen ur bilen, kapa hans lemmar och mata dem till krokodilerna jag i fantasin nu införskaffat för ändamålet.

Jag stannade barnvagnen och satte motvilligt på dig mössan. Jag hade tänkt skita i det hela vägen hem bara för att visa gubbjäkeln men så tänkte jag; vad skulle din mor ha gjort? Svaret var förvisso än mer gäckande då hon givetvis hade stannat direkt när du trotsigt slängt mössan på marken och tvingat på dig den som om varje sekund med blottad hud utgjorde potentiell livsfara. Således hade hon heller aldrig korsat övergångsstället med ett mösslöst barn och självfallet aldrig behövt utstå vad jag just utstått.

Bilen stannade till höger om oss och med självbelåtenheten hos en man som just fått ögonkontakt och utbytt ömsesidig artighets-handgest med föraren från motsatt riktning kastade jag återigen upp högerhanden och blickade tacksamt in genom vindrutan. Gubben svarade med en egen gest. Båda händerna över huvudet, nävarna knutna runt varsin sida av hans inbillade huvudbonad och sedan några häftiga lodräta ryck som för att visa att han inte tolererade något hipstermössa lojt liksom liggande uppe på hjässan. Nä, ordentligt nerdragen ska den va, gärna nerstoppad i byxorna om det går. Så gestikulerade han. Gubbfan.

Överumplad av hans mästrande charad gjorde jag vad jag alltid gör: tummen upp. En tumme som ursäktande förklarade att mössan ligger precis här, den har bara varit av i några sekunder eller möjligtvis minuter men att den ligger redo att... Sen kom ilskan. Vem f*n är han som tror han kan tala om för mig vad jag ska göra med mitt eget barn? Som om jag inte fattade hur f*n man sätter på en mössa eller ens att små barn ska ha mössor när det är kallt. Hela vägen hem var jag arg på gubben.

Väl hemma insåg jag dock att den här "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten inte är så himla härlig. Gubben hade säkert sina skäl. Kanske känner han att gör nytta i samhället när han ger välmenande råd till tipstörstande förstagångspappor. Kanske har han nyligen förlorat ett barnbarn i ett tragiskt, och ytterst ovanligt, fall av hjässfrost. Kanske kan han inte låta bli att påpeka felaktigheter i sin omgivning, ungefär som när jag måste påtala att det heter BEGÅ självmord eller TA livet av sig inte TA SJÄLVMORD, hur illa valt tillfället än är.

Så min son, nu vet vi båda två, att mössan den ska vara på.

Ja det är bara du som blir äcklad

"MMA för 5-åringar. Vad bra! Dement redan i mellanstadiet. Vad hände med skateboard, rita, måla, härja i skogen?" stod det på social media igår morse och idag vaknade jag till en krönika signerad Alex Schulman med titeln "Är det bara jag som blir äcklad av galenskapen?" om förra helgens MMA-gala i Tele2 Arena.

Råd nummer ett är att inte lägga någon vikt vid kända och okända individers alldeles individuella åsikter. Men ibland är det svårt att låta bli. Det är nämligen så att majoriteten av alla åsiktsmaskiner i vårt samhälle är kappvändande rubrikknarkare vars främsta källor är Aftonbladets klick-topp och allt som flimrar förbi i Facebookfeeden. Därför kan det ibland vara på sin plats att gå i clinch med dessa struntpratsprånglare. Förslagsvis på en privat blogg med få läsare så man undviker konfrontation.

För det första tror jag inte MMA som motionssport orsakar mer skador, varken på kropp eller knopp, än andra fysiska fritidsaktiviteter (typ skateboarding och skogshärjning), jag tror till och med att det är skonsammare än mycket annat. Man använder mjuka handskar, hjälm och håller givetvis igen. 

För det andra har jag mycket svårt att känna sympati för Schulman (som jag för övrigt högaktar som skribent och författare) som råkade hamna framför tv:n mitt i natten och alltså äcklades av Alexander Gustafssons direktsända nederlag. Personligen äcklas jag av operationsscener i läkar- och veterinärprogram men dem undviker jag enkelt och effektivt. Och inte ens om värsta trippla bypass-operationen hade haussats på Twitter just när jag gjorde min nattoalett så hade jag bänkat mig framför den. 

För det tredje köper jag inte argumentet att sporten borde förbjudas därför att det är omoraliskt att utöva en sport som går ut på att skada sin motståndare dels därför att moral är alldeles för subjektivt för att ligga till grund för förbud och dels därför att sporten faktiskt inte går ut på att skada sin motståndare, målet är att vinna matchen. För att vinna måste man ibland orsaka skada på motståndaren, inte olikt "tacklingssporter" som amerikansk fotboll och ishockey.

Slutligen är jag mycket trött på att höra att det är primitivt att utöva MMA och att vi borde kommit längre i utvecklingen än så. Det finns många saker som är primitiva och har långt värre konsekvenser än kampsport. Äta mat till exempel. Förödande för många människor, för att inte tala om miljön. Visst skulle vi väl kunna utveckla ett system med statligt ransonerad sondmatning? Och sex ska vi inte tala om. Sjukt primitivt. Smittospridande och kärnfamiljsförstörande. Dessutom kan potentiella våldtäktsmän inspireras och drivas till att utöva tvångscoitus mot ofrivilliga offer på stan. Inte behöver vi ligga för att föröka oss 2015? Det förvånar mig att inte moralens och det civiliserade samhällets väktare har höjt sina röster för ett mer Demolitian Manskt samhälle. 

Folk gillar sex. De flesta älskar mat. Jag tycker om MMA. Bordtennis, basket, fotboll och trampolinhoppning har jag sysslat med under organiserade former. Ingenstans har jag träffat så många vettiga, trevliga och icke aggressiva människor som i en sliten källarlokal i Rosengård. Där vi lär oss slåss.

Skulle det nu bli så att du börjar träna kampsport som femåring och uppvisar tecken på demens redan i mellanstadiet så är jag den förste att säga: "Ooops, my bad" (jag är också en kappvändande rubrikknarkare).

Genetiska förutsättningar - en förvarning

Jag har haft några mindre komplex gällande mitt utseende under min uppväxt. Vissa saker som gnagt. Efter din farfar blev säljare fick han av någon anledning tillgång till enorma mängder choklad. Oavsett vad han sålde, om det så var ris eller kaffe, hade han förrådet fullt av Mars, Milka, Milky Way och en massa annat som inte nödvändigtvis började på Mmm. Med skammen tydligt talande på mina rodnande kinder tänker jag tillbaka på alla de gånger jag satt i hörnet av din farfars förråd, nedsläckt till kolmörker för att inte avslöja mina förehavanden, och slukade chokladbitar som att varje vore den sista, rädd att det bara var en tidsfråga innan jag blev tagen på bar gärning och tvingades sona mitt brott. Men jag blev aldrig tagen på bar gärning. Jag blev knubbig. När jag och min bästis bråkade och började kasta okvädingsord på varandra så var hans bästa på mig: "Hängbuksvin". (Bildgoogla gärna)

Vid ungefär samma tidpunkt var Dumbo en populär tecknad film. Den handlade om en elefant som hade så stora öron att han kunde använda dem som vingar och flyga. Ibland blev jag kallad Dumbo för att mina öron är ganska stora och något utstående. Jag minns särskilt en gång när jag precis hade klippt mig i en jättehäftig frilla med rakat på sidorna och längre på toppen. Det var supercoolt tyckte jag. Men i skolan dagen efter så var den första reaktionen jag fick: "Oj, jag visste inte att du hade så stora öron, det har man inte sett innan", från en av de populära tjejerna i årskursen över. Det har liksom fastnat och länge undvek jag att vara kortklippt på sidorna.

Knubbigheten och mina stora öron störde mig lite grann. Men jag hade också ett hemligt komplex som väldigt få vet om och ingen retade mig för. Jag har väldigt breda vrister. Där benet möter foten smalnar det inte av så där snyggt som det gör på de allra flesta andra.

Varför berättar jag nu det här, undrar du? Jo det är nämligen så här min son, att just nu är den enda fysiska likheten dig och mig mellan våra öron. Större än genomsnittet och karaktäristiskt utstickande. Du är också väldigt rund och jag är rädd att det kan ha något att göra med all choklad jag smyger till dig när din mamma inte tittar. Men vad värre är; när din mor köpte skor till dig häromdagen kom hon hem, smått förtvivlad, och sa att du fick nöja dig med det enda paret hon hade fått över din tjocka vrister.

Jag vet att det är tidigt men det kan vara en bra idé att redan nu börja utveckla en väldigt behaglig personlighet.

Vem kan stoppa mig när jag rullar fram?

Luciahelgen skulle din mor och jag bort. Hon fyllde 30. Jag hade bokat hotell och spa. Du skulle vara hos farmor och farfar fredag till söndag. Ett litet problem med att lämna bort dig var att du vägrat äta något annat bröstmjölk ett tag då. Med undantag för en kort helg, när du och jag var själva, så i hela ditt liv faktiskt. Flaskan förkastade du och pipmuggar dög bara till att drämma i bordet. Burkmat fungerade i några skedar men sedan blev du uttråkad, knep ihop munnen och tittade demonstrativt bort. Skulle man lyckas lura in en extra sked i munnen på dig, spottade du illmarigt ut den, avfyrade en blick fylld av avsky och började skrika som att du försökte tillkalla Socialtjänstens insatsstyrka.

Veckan innan lade vi således in dig på amningsavvänjning. Kall kalkon, utan nedtrappning. Det gick sådär. Du var ganska tjurig och nätterna utan mamma blev långa och besvärliga. För mig mest. Men det blev bättre och bättre dag för dag och till slut åt du tillräckligt för att jag inte skulle behöva ställa in din mors firande. Vi lämnade dig, stärkta av övertygelsen att du åtminstone inte skulle svälta ihjäl, men lätt tyngda av tanken att det kanske var första och sista gången vi skulle kunna lämpa av dig hos farföräldrarna.

När vi sedan satt på hotellrummet och väntade på välkomstkorgen med frukt och vin som inte redan stod där som jag hade hoppats passade vi på att ringa och kolla läget. Redan då hade din farmor med lätthet fått i dig en stor portion och vi kunde andas ut, luta oss tillbaka och njuta av helgen.

I den mån det gick att njuta när 30-årsfirandet sammanföll med södra Smålands och hela Blekinges industri- och verkstadsanställdas stora julbord. Aldrig tidigare har jag har hört så många  "höhö Persson var fan blev du av igår?" eller "Bengan, dig trodde jag inte man skulle få se här så dags" vid en och samma frukostbuffé. Inte heller har jag sett så många Jack Daniels-loggor i samma lokal, och då har jag ändå varit på Whiskeymässa. Och jag har definitivt aldrig tidigare varit med om att en 20 år äldre, gravt överserverad man med cigarill i mungipan, börjat ragga på din mor mitt i sittande romantisk middag. Med mig mittemot. 

Trots (eller tack vare) detta hade vi en väldigt härlig helg och körde nöjda och glada hem till farmor och farfar på söndagen. Där fick vi höra att du hade ätit allt med god aptit, sovit bra och knappt gnällt alls. Och så har det i princip fortsatt sedan den dagen. Ja den goda aptiten åtminstone. Som det ser ut nu vet jag inte om vi kommer att få skryta om att du lär dig gå, eller rulla, fram.

Så. Bli aldrig ihop med någon som fyller år i december.

Fånga dagen?

"De sade; en dag ska vi alla dö, jag sade; alla andra dagar ska vi inte det"

- Lorentz (Där dit vinden kommer)