Fredagsmys #10

Roadtrip. Ännu ett i raden av engelska ord och uttryck som helt enkelt saknar en adekvat motsvarighet i svenska språket. Det finns översättningar och omskrivningar såklart, men inte ens den mest inbitne språkkonservatist kan på allvar hävda att "bilutflykt" eller "vägresa" väcker samma känslor av lycka, frihet och äventyr som roadtrip gör. Din mor jag ska på roadtrip idag. Exakt var gränsen går och om den räknas i mil, timmar eller är mer beroende på destinationens belägenhet i förhållande till utgångspunkten vet jag inte. Men när man spenderar en längre sammanhängande tidsperiod tillsammans i en bil under en sträcka som till exempel Malmö - Nyköping och har bunkrat upp med lyxiga mackor, kaffe i termos och Filip och Fredriks senaste podcast, då är det roadtrip. Lycka, frihet och äventyr. Fredagsmys.

Brända blandskivor, den tillfälliga dispensen att trycka i sig alla typer av genmodifierad och tillsatsad skräpmat, tillfredsställelsen i att se kilometerantalet till målet stadigt minska för varje grön-vit vägskylt man passerar. Insikten att man kan fatta sin älskades hand med högerhanden som bara vilar meningslöst på växelspaken efter man aktiverat farthållaren, justerat benen och låtit vänsterhandens tumme och pekfinger ta full kontroll över styrandet från sin avslappnade position vilandes i knät. Samtalen. Det är något med att färdas i hög hastighet som stimulerar tankeverksamheten och väcker nya, intressanta idéer. Eller uppmuntrar en att tjata vidare om gamla. Nu insåg jag just varför det heter road-trip. Väg-Rus. En lätt euforisk känsla som bara uppnås i automobilitet. Tungt. Och jag sitter inte ens i bilen än.

Vårt mål med resan är dina morföräldrars nya lägenhet i Nyköping. Dit kommer också din morbror och moster, två drivna ungdomar som i sommar kommer ge dig ditt livs första bröllopsupplevelse. På Gotland. Nu är du inte officiellt inbjuden, och lär väl inte förstå och uppskatta allt det vackra så jag är rädd att du och jag får hålla oss lite i skymundan. Men när du blir äldre kommer du få se hur det såg ut och allteftersom du blir bättre bekant med de lyckliga tu kommer du inse hur mycket tanke, planering och perfekt utförande som legat bakom.

Nu har nog samtliga medlemmar ur din mor och mins omedelbara familjer fått någon typ av omnämnande i denna blogg. Kanske borde de haft ännu större utrymme då de förmodligen är de största enskilda orsakerna till hur jag och din mor formats och således icke försumbara i det att vi när vi träffades attraherades av varandra. Därför får fredagsmys-låten idag bli den fantastiskt vackra Ode To My Family av The Cranberries. Ode är högstämd lyrik som ofta skrivs i syfte att hylla något eller någon. Hylla den som hyllas bör.

Bad babysitters sista delen

Pojkens tidigare så våldsamma kräkningar har förvandlats till torra hulkningar i takt med att magen tömts på innehåll. Känslan när kroppen lamslås av stundande uppkastnings-kaskader är dock densamma och hjälplösheten den framkallar lämnar ännu honom i tårar efter de vämjeliga vågorna sköljt förbi och sjunkit undan. Med en hand på pojkens kräkpåse och den andra krampaktigt runt chaufförens mobil försöker mannen i baksätet skänka pojken ro med lugnande ord och chauffören visshet med samlade instruktioner. Ingetdera lyckas särskilt väl och stämningen i bilen är inte direkt "roadtrippig" när de till slut ser de stora, starkt lysande Statoil-skyltarna som signalerar att de i alla fall är i närheten av målet. Den styrande barnvakten svänger in till busshållplatsen på motsatt sida vägen från där de stämt träff med föräldrarna som nu sitter på regionalbussen och våndas.

Minuterna passerar långsamt, till skillnad från polisbilen som bränner förbi i sådan hastighet att den parkerade bilen sätts i rejäl gungning, men till slut skymtar den gula fronten i fjärran. Bilen startas och rullar ut från bussfickan, byter färdriktning och stannar till för figurerna på busshållplatsen. Två föräldrar, som i alla fall utåt sett, verkar långt mer samlade än barnvakterna. Kanske är det åren av erfarenhet som föräldrar, kanske är det modet som flyter runt innanför västen efter firandet, kanske det faktum att de inte har helhetsbilden klar för sig. Men metodiskt tar de över taktpinnen, spypåsen och vägvisandet. Pappan och mamman har förvisso skilda åsikter om både närmaste väg till akuten och var barnakutens entré är lokaliserad men efter viss ordväxling finner de sig vid dörrarna och ringer på för att få bli insläppta.

Inne i värmen och tryggheten som svensk sjukvård skänker andas barnvakterna ut. Barnet är i förälderns trygga famn och kvalificerad personal ska snart använda sin expertis för att skingra de små tvivel om eventuell grov vårdslöshet som trots allt fortfarande dröjer kvar. En sjuksyster kommer ut i korridoren, dit de är förvisade på grund av den överhängande risken att det är kräksjuka som orsakar kräkningarna, och söker klarhet i deras ärende.

- Så han har slagit i huvudet?
- Ja, han klättrade tydligen på en byrå och fick den över sig, svarar mamman.
- Just det, han har ett märke här i pannan.
- Ja, men nej, det kom tidigare under kvällen när han halkade ner från soffan och slog i köksbordet, flikar pappan in.
- Ok, men den stora bulan jag känner här bak då?
- Äh nej, den är från när han trillade på dagis häromdagen, replikerar mamman.
- Hmm, har han några skador från byrå-incidenten?

Ganska lång tystnad.

- Hans ena stortå är lite röd och ganska svullen, flikar den ene barnvakten in.
- Och sen började han spy. Några timmar senare, säger den andre.
- Mmmm, hmmm, ok, reagerar sjuksystern tveksamt och puttar sävligt upp sina glasögon från nästippen. Vi ska ta några prover och få hit en läkare som kan titta på honom, fortsätter hon med en röst så släpig att misstankar om fri tillgång till medicinskåpet som yrkesförmån uppstår.

När sjukvårdaren försvunnit in på avdelningen tar någon upp det oundvikliga ämnet om hur länge visiten kan tänkas vara. Föräldrarna, kanske tyngda av dåligt samvete gentemot barnpassarna för att sonen lagt lite sordin över barnvaktandet med sina kaskadkräkningar, försöker finna lösningar som gör att barnvakterna kan ta sig hem och kalla det en kväll. Barnvakterna, kanske tyngda av likaledes dåligt samvete gentemot föräldrarna för att de förstört en romantisk middag med den oaktsamhet som nästan tog död på deras barn, intygar i kör att det inte är några problem och att de självklart stannar så länge det krävs. Stämningen är ganska lättsam när ambulanspersonal kommer inrullandes med en flicka i tidiga tonåren fastspänd på en bår med syrgasmask över ansiktet. Vid dörren in till avdelningen tar det stopp och villrådigt tittar de tre sjukvårdarna på varandra och konstaterar att ingen vet hur de ska få båren genom de stängda dörrarna. Den manlige barnvakten hinner skratta till lite inombords och tänka att det är skönt att se andra vara lika förvirrade som han själv bitvis känner sig innan han slås av det faktum att det just i detta fall faktiskt kan innebära skillnaden mellan liv och död varpå glädjen fort ebbar ut. Lite av den återvänder dock när barnets pappa, som just besökt toaletten i andra änden av korridoren, försynt säger:

- Jag vet inte om detta är olämpligt men där nere finns både airhockey och pingisbord om någon är sugen. Bara om i fall att alltså.

Innan en nattduell hinner inledas är dock sköterskan tillbaka för provtagning. Hon tar dem men kan inte dra några slutsatser förrän läkaren har kommit. Som samtalet till sjukvårdsupplysningen igen. Mamman frågar otåligt när läkaren kan tänkas komma och sjuksystern svarar undflyende samtidigt som hon flyr undan och sällskapet i korridoren hänger sig åt att konstruktivt kritisera den svenska sjukvårdens övertro till läkarutbildningen. Efter ytterligare en snabbvisit från den makliga sjuksystern och vidare förfrågningar från mamman dyker slutligen en ung, stilig man i lång, vit rock upp. Han tar en titt på pojkens pupiller, kollar reflexer och ställer ett par frågor. På under minuten är diagnosen ställd: kräksjuka. Föräldrarna skickas hem med pojken, barnvakterna och en illa dold insinuation om att dylika ärenden inte är särdeles akuta en fredagskväll. 

Pojkens hulkningar kommer numera med allt längre mellanrum och med minskande intensitet vilket tillsammans med den sena timmen och kvällens fysiska prövningar nästan vaggar honom till sömns. Bilturen tillbaka från sjukhuset är odramatisk och väl tillbaka lämnar barnvakterna familjen åt sitt öde ganska omedelbart. På väg hem till den barnlösa lägenheten i innerstan infinner sig den riktiga lättnaden. Kvällen är över och uppdraget, åtminstone delvis, utfört. Alla överlevde ju. Den manlige barnvakten vänder sig till den kvinnliga och delger henne sin djupa och genomtänkta slutsats:

- Om vårt barn någonsin får en byrå över sig och kräksjukan samma kväll, och jag googlar fram symptom på hjärnskakning och inre blödningar och drar slutsatsen att det inte är livshotande och att det bästa är att stanna hemma vid toalettstolen då vill jag att du lyssnar på mig. Jag tar fullt ansvar. Jag lovar.

Slut.

Stöldgodset

För några veckor sedan letade mor din fynd på Blocket. Hon fann snart spjälsäng och skötbord för det fördelaktiga priset av endast 700 riksdaler. Vidare fann hon bilder på fynden och de såg riktigt fina ut. Det var den dära lite fusk-antika looken som jag är så väldigt förtjust i för den får billiga saker att se dyra ut. Vilket också var anledningen till att det direkt ringde varningsklockor angående annonsen. Inte blev det bättre när din mor fick svar på sin intresseanmälan. På knackig engelska. Av "Miro". Snabba cash, Män som hatar kvinnor och Lilla Al-Fadji flashade förbi i skallen på mig. Jugge-maffia och ond bråd död i en ödslig klubblokal i Staffanstorp.

- Det förstår du väl att det är något skumt med det här. Stöldgods åtminstone. Förmodligen en internationell barndräpar-liga som försöker sopa igen sina spår och samtidigt tjäna en hacka på bevismaterialet, resonerade jag helt rationellt.

- Äsch, trams, sa din mor utan en tillstymmelse till rädsla i rösten och knappade in adressen i mobilen och packade in oss i bilen. Antingen har hon en uppenbar dödsdönskan eller en superförmåga att inte låta sig luras av stora lågprismöbelvaruhus lönn-dyra sortiment. Men iväg for vi.

Till min lättnad befann sig Miro inte i något nerlagt industriområde utan snarare i en sömnig radhus-länga. Och när han öppnade såg han inte vidare yrkeskriminell ut. Han hade mysbyxor och foppatofflor och en lite för liten t-shirt som bekvämt vilade på en lätt utbuktande kulmage och skapade en avslappnad springa mellan tröja och byxkant. Hans engelska var bruten men med en fackterminologi som var svår att hänga med i, fylld av tekniska och verktygsrelaterade fraseringar vilket gav en ledtråd i jakten på ett eventuellt icke-kriminellt karriärval. Sättet han hanterade skruvdragaren var en annan. Att han sa det, var den sista. Mekaniker minsann. Möblerna kom från IKEA, modeller så gamla att de inte fanns kvar i utbudet, vilket förklarade varför jag inte sett dem där bara dagarna innan och varför jag fick för mig att det var gravt undervärderade kvalitetsmöbler vi hade att göra med.

Miro var väldigt behjälplig i demonterandet, bärandet och lastandet av grejorna. Han bjussade på en massa extragrejor som han ville bli av med och lämnade oss med några matnyttiga råd angående barnaskaffande. Känslan av att ha gjort ett jättefynd, varit miljömedveten och brutit kulturella barriärer skänkte lycka i det Bendroth-Dahlska hushållet och när möblerna åter var hopsnickrade stod vi där i dörrhålet, din mor och jag, och tittade på det första tydliga tecknet på din stundande nedkomst.

Okunskap föder fördomar. Fördomar föder hat. Saker på Blocket är billiga.

Insikten från dörrhålet

Fredagsmys #9

Ett ägg, en morot, tre skivor kalkon doppade i en klick dijon-senap och sex koppar kaffe. Och just det, två matskedar psylliumfrön i en tredjedels glas vatten för att få igång magen. Men magen går inte igång för den har inget att gå igång på. Fredagsmyset idag lämnar lite övrigt att önska. Alla förutsättningar för episkt fredagsmys fanns där; sportlov, OS-semifinalvinst i hockeyn, Pelle och Olle kom på besök, din mor kom hem tidigt från jobbet och våren är definitivt här. Men det är match imorgon. Så allt gott skjuts till efter invägningen klockan 11. Då jäklar blir det frukostbuffé följt av fight och sedan lördagsmys med mina ditresta supportrar: barndomsvänner från Kristianstad som väntat och längtat i många år för att se mig få på näsan.

Balans är viktigt i livet. Balans och motsatser. Som att banta hårt i en vecka för att sen äta och dricka allt man förvägrats under den veckan. Känslan av att ha gjort sig förtjänt av frosseriet förstärker njutningen. Allt handlar om disciplin, något jag understundom fullständigt saknat, men har man ett mål man verkligen vill uppnå så är det faktiskt inte så svårt att bara låta bli alla frestelser och sluta följa minsta motståndets lag. Det är jobbigt att vara hungrig, det är svårt att se glansigt inslagna sötsaker vid varje jäkla snabbköpskassa, det är riktigt jäkla jobbigt att inte ta en snus om är van vid det efter maten, innan kaffet, när du behöver snabb energi, när du ska lägga dig eller när du är vaken. Men det är inte omöjligt. Man behöver bara vilja det mer än man inte vill. Om du förstår. Man måste bara bestämma sig och sedan göra det. Utan undantag. Jag kan inte äta bara lite glass eller titta på bara ett avsnitt House of Cards. Jag måste tömma bigpacken och sträck-se hela säsongen, ha allt eller inget. Så idag blir det inget. Imorgon allt.

Jag förespråkar inte någon renlevnadslivsstil och glorifierar inte någon speciell kosthållning även om jag är övertygad om att din mentala hälsa är tätt sammankopplad med din fysiska så om du tränar regelbundet och äter nyttigt tror jag att du blir en lyckligare människa. Och lycka är något jag verkligen förespråkar. En lycklig person påverkar sin omgivning positivt och hjälper på så sätt till att skapa en bättre miljö i vilken den verkar, och hur pretentiöst det än kan låta så leder det i förlängningen till ett bättre samhälle och en bättre värld. Om det sedan är cheeseburgare från McDonalds framför Family Guy, ett straight edge-leverne med medföljande samhällsengagemang, dagligt crossfitande, eller om möjligt lite av varje, som leder till lyckan så är inte jag någon att döma. 

Bredvid mig i soffan sitter din mor, min livspartner, och i hennes mage ligger du. Igår fick jag umgås med (nästan) hela min familj och imorgon får jag äta frukostbuffé, dubbelnougat, allt som går att fritera och umgås med fantastiska människor över en öl eller två. Och just i denna stund tänker jag avnjuta ytterligare en morot och några dijon-dippade kalkonskivor ackompanjerad av låten som skänkt titeln till bloggens första, och enda, följetong: Bad baysitter av Princess Superstar. Lyckligare än någonsin. Eller bara uttorkad.

Bad babysitters del 2

- Hur gammal är du? hörs rösten på andra sidan luren fråga med bruten svenska och med dålig mottagning.
- 29, svarar barnvakten tyst undrandes över frågans relevans. Men svaret verkar skänka kvinnan i luren ett visst lugn och barnvakten får följdfrågor, nu kopplade till pojken. Dessa är tyvärr svårare att besvara.
- Personnummer? Hmm 2011-09-26, kanske. Fyra sista? Nej, ingen aning... barnvakten tystnar när sjukvårdsupplysaren förklarar vikten av att få tillgång till rätt uppgifter.
- Men lyssna här, säger hon till slut, pojken fick en byrå över sig för ett par timmar sedan, kanske fick han den i huvudet, vi vet inte, och nu har han börjat spy. Jättemycket. Han spyr medan vi pratar här på köksgolvet bredvid mig. Kan det vara en följd av hjärnskakning eller är det bara kräksjukan som går på hans dagis?

Barnvakten tystnar och lyssnar intensivt, för att uppfatta, tolka och sedan utföra instruktionerna givna av experten. Den andra barnvakten sitter lutad över den spyende pojken och försöker förgäves uttolka vad som komma skall med hjälp av hennes ansiktsuttryck, men kammar noll. Efter vad som känns som en Ranelidskt lång monolog sänker hon till slut luren och stirrar tomt framför sig.

- Vi måste åka in.
- Till akuten? Nä du måste ha missuppfattat henne, hon pratade ju knappt svenska och du tappade mottagningen hela tiden. Sa hon inte att det saknas tecken på hjärnskakning och därför måste det va kräksjuka och att det är bäst om vi stannar nära en toalett? 
- Hon sa att det inte gick att säga något innan en läkare tittat på honom.
- Men va fan, jag har ju googlat på symptom och det är...
- VI MÅSTE TILL AKUTEN! 

Diskussionen är över. Pojkens föräldrar, som denna Alla hjärtans dag för allra första gången överlämnat sitt barn till någon som inte tillhör den omedelbara familjen, kontaktas och tvingas med omedelbar verkan avbryta sitt romantiska firande på tu man hand. De rusar till busshållplatsen och lämnar två släta koppar kaffe och en orörd cognac bakom sig. Definitionen av en "oförglömlig kväll" har plötsligt ändrats något.

I hemmet har dynamiken barnvakterna mellan skiftat. Den tidigare lätt panikslagna kvinnan har nu tagit befälet och delar ut enkla, tydliga order till den handfallne mannen som robotlikt lyckas följa dem.
- Klä på honom. Jacka och skor också.
- Leta fram spypåsar.
- Ta bilnyckeln från bordet.
- Lås dörren.

Instruktionerna har hittills varit lätta att utföra och lugnet lägger sig även över den manlige barnvakten. Han är trygg i att göra som han blir tillsagd, det är något han känner igen och kan. Det här blir nog bra, tänker han, vi kör och möter föräldrarna sedan är det deras ansvar och vi är bara chaufförer och goda kamrater. Han andas ut och känner hjärtslagen sakta ner när han bryskt slits in i verkligheten igen då han inser vad hans fysiska kropp är upptagen med. Bältet i pojkens bilstol måste knäppas och utan att reflektera över det har han redan provat ett tiotal olika kombinationer av hur de två delarna ska passa samman innan de åker ner i klykan. En flashback från något år tidigare dyker upp på näthinnan. Den gången skulle han knäppa brorsonens bilbälte och det slutade i ett raseriutbrott som ledde till att storasyster lugnt och pedagogiskt fick förklara konstruktionens geniala enkelhet. En skamfylld tillbakablick. Om han bara kunde dra sig till minnes hennes demonstration så skulle det lösa sig. Kanske lyckades han framkalla en visuell manual, kanske var det bara ett statistiskt faktum att någon kombination till slut skulle vara rätt, men plötsligt känner han hur bitarna faller på plats och det välbekanta klicket av metall i klyka ljuder och sänker hans allt stegrande puls omgående.

Bilen backar ut med den kvinnliga chauffören ensam fram och mannen med pojken i bilbarnstol bak. Samtidigt som mannen knappar in adressen till en busshållplats i Staffanstorp, där de ska plocka upp föräldrarna, på kartfunktionen i mobiltelefonen hörs återigen hulkningarna som orsakat hela den här härvan. Han släpper mobilen och trycker in påsen under hakan på pojken.

Fortsättning följer.

Män är från Mars

Din mor och jag är allt som oftast överens. Eller ense om att vara oense i sämsta fall. Men när det kommer till saker som anses nödvändiga för att erbjuda dig en dräglig existens är vi som natt och dag. Gott och nyttigt. Som säkert sex och dra ut-metoden. Varandras motsatser alltså. När hon vill handla vill jag gömma mig. När hon kommer på något som du absolut måste ha kommer jag på något som absolut borde fungera minst lika bra. Och som gör att jag slipper följa med och handla.

- Sa du spjälsäng? Nääää, jag kan bygga en skyddsvall av böcker i bäddsoffan. 

- Skötbord? Ska det verkligen vara nödvändigt? Vi har ju en bidé på toaletten för tusan.

Nedan följer en sms-konversation från förra veckan mellan mor din och mig:

Nu kanske du inte förstår ironi ännu så låt mig förtydliga; när mamma undrar om det är okej att vi köper ett täcke åt dig är det inte min faktiska tillåtelse hon fiskar efter utan hon försöker snarare, på ett väldigt passiv-aggressivt sätt vill jag tillägga, få mig att förstå att jag är en snål jäkel med snedvridna värderingar. Hon lyckas också vilket tydligt syns i mitt svar där jag hävdar att mina avlagda gamla paltor fungerar minst lika bra som vilket köpe-täcke som helst. Din mor tolkar då absurditeten i det påståendet som ett erkännande att hon har rätt. Och jag låter henne. För att jag är så pass socialt kompetent att jag lärt mig att vissa av mina sanningar gör sig bäst i det tysta. 

Välj dina strider väl. Ett bebistäcke, en städskrubb full av toa-mattor eller pasta som klibbar ihop är rena rama rean för den förståelse, överseende och stöd det köper. 

Bad babysitters del 1

- JESPEEEEERRRRRRRRR! hörs det panikslagna skriket från andra sidan väggen som abrupt sliter barnvakten från sin alldeles nyfunna upptäckt att värdefull information om suspekta individer på arbetsplatsen enkelt inhämtas från öppna Facebook-profiler.

- JESPEEEEEERRRR, VA FAN!.. skriks det igen när han kommit runt hörnan och ser sin barnvaktskompanjon knäböja över en jättestor byrå som ligger vält över en  pytteliten pojke. Pojken sitter skräckslagen på alla fyra under den väldiga möbeln och i samma sekund som deras blickar möts utstöter han ett hjärtskärande skrik. Samtidigt lyfter den höggravida barnvaktskollegan, på samma sätt som man föreställer sig att adrenalinstyrda mödrar lyfter upp lastbilar i luften med ena armen samtidigt som de drar ut sina överkörda ungar med andra, bort åbäket och befriar pojken. Pojken är förtvivlad men snart övergår det okontrollerade skrikandet till gråt och gråten till snyftande och snyftandet till snörvlande i kvinnans famn.

- Torka, får han till slut fram när han hämtat andan och pekar på sin snoriga näsa. Den ene sträcker sig efter papper och ger till den andra som skyndar att utföra pojkens begäran.

- Var har du ont? frågar barnvakterna pojken i kör.

- Där, svarar han och pekar på sin lite svullna, röda stortå.

De turas om att blåsa på den ömma foten men eftersom de inte är lika bra som pappa på att blåsa så fortsätter pojken demonstrativt ha ont en liten extra stund. Snart är han dock på benen igen och barnvakterna kan andas ut. 

- Close call. That could have been really bad, säger de vuxna till varandra på ett främmande språk för att inte väcka traumatiska minnen till liv hos pojken som redan verkar förträngt nära döden-upplevelsen från nyss. Ordningen tycks vara återställd och operation "få barnet till sängs innan På Spåret" fortskrider enligt planerna. Första fasen med uttröttning genom lek börjar närma sig slutet och pyjamasen åker på följt av det viktiga valet av godnatt-saga. Valet faller, för andra gången den kvällen, på "Emilias fyrverkeri" och om det är sagans nu förutsägbara innehåll eller ren fysisk trötthet som omgående vaggar pojken till sömns är något oklart, men alltjämt ett faktum. Barnvakten tassar försiktigt ut ur rummet, slår upp en liten virre och sjunker nöjt ner i soffan efter ett, förhållandevis, väl utfört arbete.

Friden blir dock inte särskilt långvarig då barnaskrik snart hörs från ovanvåningen. Ena halvan av barnvaktsduon skyndar upp för att titta till pojken medan den andre muttrar något om att det "är bättre att låta honom vara så somnar han snart om igen". 

- JESPEEEEEEEEEEEEEER, KOM HIIIIIIIT! hörs nu för tredje gången samma kväll och instinktivt flyger barnvakten upp ur soffan och uppför trappan, med bilden av en jättelik liggande garderob med bara ett par späda pojkfingrar rakt utstickande under kanten för att sakta med en suck knytas till en sista liten näve, på näthinnan. Den verkliga scenen han möts av är en helt annan men icke desto mindre makaber. På toaletten står en nerspydd kvinna lutad över vasken med ett nerspytt barn i sin famn och ur det nerspydda barnets mun forsar en flod av ännu mer spyor ner i vasken som rikoschetterar spy-projektiler att alla håll. Pojken gråter, skriker och spyr om vartannat och den nerspydda barnvakten lämnar över barnet till den ännu icke nerspydda barnvakten. När kräkandet till slut upphör har ingen lämnats oskadd. Det är spyor i sängen, hela vägen till badrummet, i badrummet och på samtliga inblandades kläder. Pojken får en ny pyjamas och verkar plötsligt må bättre. Värre är det med barnvakterna.

- Vi måste ringa föräldrarna, säger den ena med påtaglig panik i rösten. Tänk om han har fått hjärnskakning eller någon inre blödning?
- Det är nog bättre att ringa sjukvårdsupplysningen först, svarar den andre med dåligt spelad auktoritet. Så vi inte orsakar mer panik alldeles i onödan.

Sittandes på golvet i köket hör den ena barnvakten hur signalerna till experthjälpen går fram samtidigt som den andre hör de välbekanta hulkningarna innan nästkommande kräkning.

Fortsättning följer.

Uppskjutarbeteendet och världens snabbaste man

För många år sedan delade min polare Per en tanke med mig som sedan har återkommit med jämna mellanrum. Tanken var att eftersom världsrekordet på hundra meter slås på relativt regelbunden basis och blir någon hundradel snabbare för varje gång borde sträckan, rimligtvis, om tillräckligt lång tid fortgår, avverkas på 0,0 sekunder.

I skrivande stund ägnar jag mig åt den tidsenliga och tidskrävande aktiviteten prokrastinering där jag redan prioriterat träning, diskning, OS-tittning, morots-skalning och vida överdriven aktivitet på sociala medier framför någon av de mera angelägna uppgifterna på listan såsom provrättning och omdömesskrivning. Just som jag tagit fram rödpennan och nästan påbörjat det där som bör göras tar jag en sista rundtur i hjärnans mer avlägsna skrymslen i jakt på en alternativ aktivitet och där ligger den minsann och skräpar. Pelles 100-meters-teorem. Eller teori egentligen. Men häng med här så ska det nog bli ett teorem innan detta inlägg är avslutat.

Det tidigaste världsrekordet jag kunde hitta efter gedigna efterforskningar (google -> "100 m världsrekord" -> Wikipedia) var Cecil Lee's 10,8 s från 1892. För fem år sedan sprang Usain Bolt sträckan på 9,58, ett rekord som står sig än idag 2014. Om vi utgår från dessa data så ser vi att på 122 år har tiden förkortats med 1,22 sekunder. (Härligt sammanträffande va?) Med enkel division ges en kvot på 0,01, det vill säga en förbättring av världsrekordet med en (1) hundradel om året. På tiden 9,58 s bör det enligt min logik gå 958 hundradelar och således lär vi runt år 2972 ha en världsrekordhållare som, bokstavligt talat, är färdig innan han ens börjat.

Prokrastinering mitt barn, det innebär enligt Wikipedia "vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser." Men ibland är det så j***a värt!

Fredagsmys #8

Jag växte upp i en Alla vi barn i Bullerbyn-idyll där villakvarterets alla barn lekte tillsammans. Det  var röd- och vita rosen i skogen, ute-innebandy på gatan och bollen i burken i någons trädgård. Vi plockade sju sorters blommor till att ha under huvudkudden på midsommar och vi smög på tonåringar som sökte en herdestund bakom pulkabacken. Tillsammans. Men allt eftersom vi blev äldre började flickorna utebli från aktiviteterna och vid ett tillfälle när jag frågade min storasyster och hennes bästis om de skulle med ut och spela fotboll svarade de att de hellre satt kvar på rummet och lekte med sina dockor. Min första tanke var att flickor är det synd om för de förstår inte att mamma, pappa, barn med dockor på rummet inte kan mäta sig med en svettig urladdning på grön-ängen. Den andra tanken var tacksamhet över att jag var pojke och faktiskt kunde avgöra vad som var viktigt i livet.

När man sedan började förskolan var det plötsligt väldigt uppdelat och ens hela skoldag gick ut på att undvika tjejbaciller. Exakt vad tjejbacillerna skulle orsaka för kroniskt och dödligt tillstånd var väldigt oklart men säkrast var att sky dem som pesten. För att inte tala om tjejkalasen och vilka allsköns obehagligheter som försiggick där eftersom det på något sätt var kopplat till en nerdragen pojkgylf och tiden det tog att dra upp den igen. Ju längre tid desto fler flickor. Inte förrän långt, långt senare lyckades jag räkna ut vad som egentligen hände med den stackars pojke som förirrat sig in på ett tjejkalas.

Någon som dock hade väldigt klart för sig vad som hände om man blev infekterad av tjejbaciller på tjejkalas var Cheap Trick som i den första versen av sin fantastiska poppunk-dänga Surrender med det klassiska citatet "Mommy's alright, daddy's alright, they just seem a litlle weird" sjunger:

Mamma berättade för mig, ja hon sa

att jag skulle träffa flickor som du

Hon sa också att jag skulle hålla mig borta

för man vet aldrig vad man kan smittas av

Häromdagen hörde jag 

om en soldat som trillade av pinn

av någon Indonesiskt skit

som cirkulerar nu

Så ha en trevlig helg men akta er för tjejbaciller. Eller alla sorters baciller för den delen.

Cheap Trick - Surrender 

Barnet och blödigheten

Redan när jag började närma mig de trettio märkte jag av en viss skillnad i hur jag reagerade på uppkomna känsloladdade stunder på tv och i böcker. Tårarna låg liksom närmre till hands på något vis och de välbekanta symptomen på ett stundande gråtanfall i form av den där tryckande känslan i bröstet som vandrar upp och stockar igen halsen och i sin tur samverkar med tårkanalerna som börjar vattenfylla linsen som till slut, om man inte effektivt lyckas motverka den onda spiralen, knuffar en stor tår-formad droppe kroppstempererat vatten nedför din kind, började visa sig allt mer frekvent. Om detta är en konsekvens av en naturligt minskande testosteronproduktion eller bara ett tecken på att jag blivit "ett med mina känslor" låter jag vara osagt.

Men något jag säger är att det definitivt blivit mer påtagligt sedan du blev till. Och mer så nu när du faktiskt uppenbarar dig fysiskt emellanåt då du, från din upp- och nervända position försöker sparka dig in i din mammas bröstkorg. Ett uppdrag du verkar utföra med samma tålamod och precision som Andy Dufresnes oupphörliga hackande bakom Rita Hayworth-planschen i sin fängelsecell. Kanske är det ett biologiskt påfund, det verkar ju logiskt, att en människa med mycket empati och varierat känsloliv skulle ha en bättre förmåga att leva sig in i och förstå andras behov och beteenden, vilket på många sätt skulle vara ett barn till gagn. Men för en vuxen, yrkesutövande man ligger det inte alltid i ens intresse att i tid och otid bakhållas av sina känslor.

Som när jag högläste En man som heter Ove (jag vet, den referensen börjar bli uttjatad men det är ju ett mästerverk) för mina sjuor och fick avbryta mitt i femte kapitlet därför att jag hade läst den innan och kom ihåg hur det slutade och hur fullkomligt översköljd av känslor jag blev den gången. Blotta tanken fick mina tårkanaler att gå bärsärk, och istället för att berika barnen med historien om hur Oves pappa dog och hur Ove som 16:åring fick jobba på järnvägen därför att han inte hade blivit uppfostrad till att ta emot allmosor och fick jobba av förskottslönen som hans pappa inte hunnit göra skäl för innan han gick hädan och hur detta ledde till att Ove träffade sitt livs kärlek och fick färg i sitt dittills svartvita liv, fick jag frammana all min must för att med stadig röst istället fråga: 
- Är det någon som vet vad "allmosor" betyder? Sedan lade jag undan boken och sa att om någon tvunget ville höra fortsättningen fanns det minsann bibliotek att besöka.  

Igår nådde denna överdrivna sentimentalitet sin kulmen då jag snubblade över en video av ett tvillingpar som badade i en diskho. "De tror de är kvar i livmodern" eller något liknande löd rubriken och i över två minuter stirrade jag som besatt på två spädbarn som låg helt stilla med slutna ögon och skvalpade runt utan minsta ansträngning för att öka underhållningsvärdet. Trots detta kunde jag inte slita mina tårfyllda ögon från skärmen och värmen de små värnlösa liven framkallade inuti mitt bröst var väl värt den raserade macho-fasad videon lämnade efter sig.

Vad vill jag då ha sagt med detta mitt blivande barn? Jo, att du inte ska sitta på Facebook på arbetstid.

Nära döden

En man går längs Malmö Centralstations nybyggda regionalhållplatser. Han går raskt för att han som vanligt lämnat hemmet någon minut senare än han borde och ett tåg måste hinnas med inom kort ty annars kommer han anlända några minuter sent till jobbet där folk väntar och litar på hans punktlighet. Även om dessa människor, i ett första skede, förmodligen mottagit meddelande om hans frånvaro med glada tillrop och oförställd lycka har han inga planer på att ge dem den glädjen. Punktlighet är en dygd säger han ofta till sina klasser och tvingas förklara ordet dygd varje gång. Ed Sheerans I see fire börjar spelas i hans hörlurar och han höjer till den där volymen som alltid får honom att oroa sig lite över vad som egentligen krävs för att drabbas av tinnitus. Han sneddar över bussfilerna för att tjäna ett par sekunder. Låten är på väg in i första refrängen och mannen andas in för att kunna sjunga med lite diskret utan att det syns för mycket utåt när ett högt ljud som snart identifieras som en biltuta låter alldeles i närheten. Mannen tar inte mer notis om ljudet som fortsätter i någon sekund innan han i ögonvrån ser något stort och grönt närma sig i hög hastighet. När alla intryck är färdigsorterade och hans organism ska gå från tanke till handling händer ingenting. Han står som fastfrusen i marken när han vrider på nacken och får ögonkontakt med en sträng uppsyn.

I en grön stadsbuss sitter en medelålders man som just gått på sitt skift. Han styr in den överdimensionerade dragspelsbussen på den nydragna körbanan mot nya stations-delen som är i full färd att färdigställas. Längre fram ser han en man som ser ut att vara på väg rätt ut i gatan. Busschauffören har inte flytt från krig och misär till ett nytt land och ett annat liv för att torka bort ouppmärksamma fotgängares utsmetade hjärnsubstans från sin gigantiska vindruta, tänker han och kastar sig instinktivt och ilsket på signalhornet. Mannen i vägen tycks inte reagera och bussen tvingas tvärbromsa. Paniken hinner infinna sig då han ser att mannen framför inte inser vad som håller på att hända. När bussen till slut stannar med ett ryck, bara någon decimeter framför mannen, har han vänt sig om och deras ögon möts. Busschauffören stirrar stint på mannen som totalt verkar sakna överlevnadsinstinkt och förmåga att agera i krissituation. Han för pekfingret mot tinningen och knackar upprepat för att upplysa den fortfarande fastfrusne mannen om hans misstag. Mannen, vis av busschaufförens gest, reser en ursäktande hand och tar två kliv bakåt för att släppa fram bussen men busschauffören lättar inte på bromsen och männen tittar alltjämt på varandra. Chauffören flyttar fingret och pekar demonstrativt framåt, mot övergångsstället. Den nästan påkörde mannen visar att han förstår genom att återigen lojt höja högerhanden men busschauffören nöjer sig inte med handtecknet och fortsätter pekandet och stirrandet till mannen känner sig manad att prova något annat. Mannen ger då busschauffören en tumme upp. Genast blidkas den medelålders framföraren av fordonet och hans blick mjuknar något och hans mungipa rycker lätt som om han försöker säga:

- Jag tänker ha överseende med dig. För den här gången.

Mannen som nyss lurade döden sänker ljudet på I see fire till nästan ohörbar nivå, går fram de extra metrarna till övergångsstället, tittar noggrant åt båda hållen trots att vägen är enkelriktad och går sakta in på centralstation tyst muttrandes något om livets inneboende bräcklighet.

Gör som jag säger, inte som jag gör, och för Guds skull se dig för.

Inget speciellt

Konversation mellan min vän Folke och annan person på fest.

Folke: - Så vad sysslar du med annars?
Annan person: - Jag är inget speciellt. Jobbar på teater och ser till att allt är där det ska under repetitioner och föreställningar.
Folke: - Men det låter ju jättehäftigt! Du borde verkligen inte svara "inget speciellt".
Annan person: - Jag sa inspicient. I-N-S-P-I-C-I-E-N-T.

Avdelning kulturkrockar och språkförbistringar - en norrlänning i Skåne.

Och det finns tydligen på riktigt.

Fredagsmys #7 - om, en dotter.

När tanken om egna barn började ta form i mitt huvud någon gång i somras var det alltid ett gossebarn jag visualiserade. En pojke att forma efter min egen avbild. Förmodligen beror detta på min brist på insyn i det kvinnliga psyket och mina 32 års erfarenhet av att leva och verka som pojke och man vilket osökt har lett mig till slutsatsen att pojkar är bättre. För mig att uppfostra alltså. Självklart är det i grunden en fåfäng önskan att få en son som mig själv fast bättre. Lite smartare, lite snabbare, lite mer driv att tjäna de där pengarna som kommer köpa mig och hans mor en strandbar i Karibien så småningom. Jag kan pojkar. Grovt generaliserat kan jag känna igen tankar och beteenden hos små och stora män vilket ger mig ett litet försprång gentemot barnets mor. På samma sätt som jag känner det motsatta gällande en dotter. Vilket tidigare har skrämt mig.

Den sjätte juli förra året sommarpratade Filip Hammar. Ett fantastiskt sommarprat med hans då ofödda dotter som en röd tråd genom programmet. När sista tonen av sista låten ebbat ut var jag omvänd och flickfrälst. Jag vill ha en dotter. Allt som tidigare varit avskräckande och obekvämt känns nu som en spännande utmaning. Att prata om vikten av att ta plats och göra sig hörd, prata första mensen och förälskelsen och kanske till och med prata om det där med säkert och otvunget sex. Hon vill säkerligen inte lyssna på mig men hon ska veta, genom en hel uppväxts indoktrinering, sitt och andras människors värde och vilka rättigheter hon kan kräva samt vilka skyldigheter som i gengäld förväntas av henne, som individ inte kvinna.

Samhället vi lever i idag är inte jämställt. Kvinnor har inte samma förutsättningar som män, de är underrepresenterade i chefspositioner och tjänar generellt bara 70% av vad männen  tjänar. Men det är bättre än vad det har varit. Och jag är övertygad om att det kommer att bli bra.

För trots att jag varje dag ser exempel på de "patriarkala strukturer" som vi medvetet eller omedvetet bidrar till upprätthålla genom vårt bemötande och agerande med andra människor, strukturer som börjar med en borttappad penna och, i värsta fall, slutar med friande våldtäktsdomar och friade kvinnofridskränkare, ser jag positivt på framtiden. Trots att det vanligaste scenariot ännu är att de stökiga, men ack så charmiga, pojkarna glömmer pennor och får låna av de skötsamma tjejerna med omsorgsfullt fyllda pennskrin, glömmer böcker och genast erbjuds en plats bredvid den empatiske och omhändertagande flickan som förutseende slagit upp textboken och lagt den i skarven mellan de angränsade bänkarna, anar jag en förändringens vind blåsa in. Visst är det så att allt fler högstadieflickor också börjat "glömma" sitt lektionsnödvändiga material i hemmet, i skåpet eller på toa och dyker upp fullständigt oförberedda strax efter utsatt tid. Och hur irriterande det än är så är det samtidigt befriande, att mina utdelade utskällningar börjar närma sig en jämnt fördelad könskvot. Ett litet steg för jämställdheten men ett gigantiskt kliv för framtidstron.

Jag vill ha en dotter som växer upp och blir en lycklig människa. En person som lever ett innehållsrikt liv och samlar på sig mängder med erfarenheter, som ser möjligheter istället för hinder och som framförallt gör det hon vill, och behöver, för att utvecklas i rätt riktning. En dotter som kommer i tid och väl förberedd till lektioner och möten därför att det är det enda rätta, inte för att det förväntas av henne som duktig flicka att agera extrahjälp till ett gäng slarvrar. Jag vill se, höra och uppleva hennes utveckling, känna stolthet och ogenerat skryta om henne för alla som är beredda att lyssna. Vissa saker, erfarenheter och upplevelser kanske jag mår bäst av att inte veta, så mycket har jag förstått efter att ha växt upp med två systrar och en mor, men jag ska vara beredd att lyssna utan att döma och ge råd utan egoistiska baktankar. Jag ska göra mitt bästa för att ge dig bästa möjliga förutsättningar.

Detta lovar jag dig min ännu ofödda, väldigt hypotetiska, dotter.

När den sista tonen av den sista låten i Filip Hammars Sommar ebbat ut var mina ögon tårfyllda och mitt sinne uppfyllt av idylliska sommarscener med mig och min framtida dotter i huvudrollerna. Ikväll ska jag och denna eventuella dotters mor ut och låta oss underhållas i vinterkvällen så för att värma upp inombords spelar jag låten som passande nog heter Daughter och framförs av Loudon Wainwright III. För förmodligen hundrade gången.

P.S. En son går precis lika bra, jag tar vad jag får.

Drömmen

Anledningen till att det generellt är så tråkigt att lyssna på hur någon återberättar en dröm är att de är så oerhört abstrakta, ostrukturerade och personliga. Häromnatten hade jag en dröm som var extremt konkret och allmängiltig. Därför drar jag slutsatsen att den också är skitintressant att lyssna på/läsa om. 

I drömmen vaknade jag och gick till strumplådan där jag till min stora glädje såg hur alla de nytvättade strumporna var insorterade. Finfint, tänkte jag och tog ett par av förstasorteringen samtidigt som jag skänkte en tacksamhetens tanke till din mor. Sen vaknade jag och gick till strumplådan där jag till min större besvikelse bara såg andrasorteringens strumpor.

- Anna, hade du inte sorterat underkläderna?

- Nej.

Uppvaknandet och insikten att strumporna låg osorterade kvar i tvättpåsen var obehaglig men överkomlig. 

Drömmar går inte alltid i uppfyllelse, vänj dig vid det.

Pingisfilm

Varje gång det vankas vardagsrumsbordtennisturnering gäller det att putsa fjädrarna fina för allt filmas och sätts samman till en mer eller mindre dramatisk dokumentär. Nu kommer, med Folkes goda minne givetvis, ett av dessa konstnärliga mästerverk för första gången bli tillgängligt för allmänheten. Nedan följer först trailern till årets turnering och därefter sammanställningen från 2012 års upplaga, den femte i ordningen. Skynda att titta innan rättighetsklammeri tvingar bort videon från offentlighetens ljus.

Trailer för vardagsrumsbordtennisturnering 6

Vardagsrumsbordtennisturneringen 5

...the WINNER and NEW livingroom-tabletennis champion of the world...

...JESPER BENDROTH!!!

Som du kanske minns fanns det i min summering av 2013 två saker jag såg framemot med detta det nya året. Det första, din nedkomst, behöver ingen närmare förklaring. Du är ju ett önskat barn och alla jag pratat med är mer eller mindre överens om att du kommer berika mitt och din mors liv på många plan. Vissa sträcker sig till och med så långt som att du skulle vara meningen med mitt liv. Skulle detta visa sig stämma lär jag bittert ångra att jag de senaste tio åren inhämtat all information om familjeliv från TV:s Unga mödrar och 16 and pregnant. Men nog om det och över till det verkligt viktiga: Den semi-årliga vardagsrumsbordtennisturneringen. Som jag skulle återta titeln i. 

För att du på riktigt ska förstå vidden av viktigheten tänker jag ta dig tillbaka till en välanvänd studentlya på Stallvägen i Växjö. Där stod dörren alltid öppen och folk flyttade in och ut oftare än skafferiets mjölbaggar hann fortplanta sig. Året var 2007 då jag packade min kappsäck och satte ner den på nyss nämnda adress. Husets herre, Folke, proklamerade omgående att han var lägenhetens främste pingisspelare, ett uttalande så befängt att jag nödgades hånskratta honom i ansiktet och replikera:

  - Ingalunda min reslige, men unge och naive vän, ingalunda. Mina pingismeriter är vida omtalade i nordöstra Skåne och alla som deltog i distriktsmästerskapen 1992,93 eller 94 minns mitt namn med skräck.

Folke försökte förgäves kontra med uppenbart påhittade meriter från osanktionerade gerillamästerskap i mögelinfesterade norrländska källarutrymmen. Skräpsnacket oss emellan trappades snabbt upp och saker ställdes på sin spets. En fysisk drabbning var snart enda utvägen.

Vardagsrumsbordet dukades av med ett enda kraftfullt svep av Folkes gorilla-liknande armar och jag tömde kylen på det enda vi hade tillräckligt många av för att bilda ett jämnhögt nät- 33 centiliters ölburkar. Racketar rotades fram och vardagsrumsbordtennisen var född. 

Vi förstod direkt att vi hade något stort på gång och för varje kväll växte skaran anhängare, både aktiva deltagare och rena åskådare. Den 17 december 2007, på Folkes 25:årsdag, hölls således den allra första vardagsrumsbordtennisturneringen. Folke vann. Efter ett långt uppehåll på grund av diverse kringflackande återuppstod den legendariska tävlingen på Holmgatan i Malmö 2010. Jag vann. Därefter har det spelats ytterligare tre upplagor där jag har fallit på mållinjen och fått målsnöret i en snara runt halsen varje gång.

Men inte i år. 2014 är mitt år. Mitt och Mackans. För förutsättningarna var något annorlunda nu. Vi körde dubbel för första gången någonsin och inledde kvällen med lottning av paren. Jag hamnade ihop min min före detta, och din mors nuvarande, arbetskamrat Mackan The Sandwich Gustafsson. En legend i sammanhanget. Dock mest uppmärksammad för sin oförmåga att ta en förlust och benägenhet att kasta ur sig ogrundade dopinganklagelser. Inte den här kvällen. Mackan var magisk. Viskade lugnande komplimanger i mitt öra, maskade diskret när det som bäst behövdes och var kall som is i de avgörande lägena. Hela kvällen malde vi ner motståndet för att till slut ställas öga mot öga med min ständiga nemesis Folke och hans partner Hermann i finalen. Efter fem hårda set stod vi dock som segrare. Jag stod som segrare. Rättmätigt har jag återtagit tronen och här kommer jag att sitta bekvämt, med korslagda ben och händerna mjukt vilandes på knäna, för alltid.

När din mor nu går in i tredje trimestern, tung och andfådd eftersom din växande kropp tränger undan alla hennes inre organ, trött och slutkörd för att hon tvingas släpa runt på dig hela dagen, kan hon i alla fall glädja sig åt att hon bor ihop med den regerande vardagsrumsbordtennismästaren. Och bär hans barn.

Så mitt barn, när du kommer och ber om en motocross-cykel eller en hopphäst och allt du får är ett trestjärnigt Stiga, le då och låtsas som att det är den finaste present du någonsin fått. För det är det.

Bild från den olidligt spännande finalen