Fredagsmys #7 - om, en dotter.

När tanken om egna barn började ta form i mitt huvud någon gång i somras var det alltid ett gossebarn jag visualiserade. En pojke att forma efter min egen avbild. Förmodligen beror detta på min brist på insyn i det kvinnliga psyket och mina 32 års erfarenhet av att leva och verka som pojke och man vilket osökt har lett mig till slutsatsen att pojkar är bättre. För mig att uppfostra alltså. Självklart är det i grunden en fåfäng önskan att få en son som mig själv fast bättre. Lite smartare, lite snabbare, lite mer driv att tjäna de där pengarna som kommer köpa mig och hans mor en strandbar i Karibien så småningom. Jag kan pojkar. Grovt generaliserat kan jag känna igen tankar och beteenden hos små och stora män vilket ger mig ett litet försprång gentemot barnets mor. På samma sätt som jag känner det motsatta gällande en dotter. Vilket tidigare har skrämt mig.

Den sjätte juli förra året sommarpratade Filip Hammar. Ett fantastiskt sommarprat med hans då ofödda dotter som en röd tråd genom programmet. När sista tonen av sista låten ebbat ut var jag omvänd och flickfrälst. Jag vill ha en dotter. Allt som tidigare varit avskräckande och obekvämt känns nu som en spännande utmaning. Att prata om vikten av att ta plats och göra sig hörd, prata första mensen och förälskelsen och kanske till och med prata om det där med säkert och otvunget sex. Hon vill säkerligen inte lyssna på mig men hon ska veta, genom en hel uppväxts indoktrinering, sitt och andras människors värde och vilka rättigheter hon kan kräva samt vilka skyldigheter som i gengäld förväntas av henne, som individ inte kvinna.

Samhället vi lever i idag är inte jämställt. Kvinnor har inte samma förutsättningar som män, de är underrepresenterade i chefspositioner och tjänar generellt bara 70% av vad männen  tjänar. Men det är bättre än vad det har varit. Och jag är övertygad om att det kommer att bli bra.

För trots att jag varje dag ser exempel på de "patriarkala strukturer" som vi medvetet eller omedvetet bidrar till upprätthålla genom vårt bemötande och agerande med andra människor, strukturer som börjar med en borttappad penna och, i värsta fall, slutar med friande våldtäktsdomar och friade kvinnofridskränkare, ser jag positivt på framtiden. Trots att det vanligaste scenariot ännu är att de stökiga, men ack så charmiga, pojkarna glömmer pennor och får låna av de skötsamma tjejerna med omsorgsfullt fyllda pennskrin, glömmer böcker och genast erbjuds en plats bredvid den empatiske och omhändertagande flickan som förutseende slagit upp textboken och lagt den i skarven mellan de angränsade bänkarna, anar jag en förändringens vind blåsa in. Visst är det så att allt fler högstadieflickor också börjat "glömma" sitt lektionsnödvändiga material i hemmet, i skåpet eller på toa och dyker upp fullständigt oförberedda strax efter utsatt tid. Och hur irriterande det än är så är det samtidigt befriande, att mina utdelade utskällningar börjar närma sig en jämnt fördelad könskvot. Ett litet steg för jämställdheten men ett gigantiskt kliv för framtidstron.

Jag vill ha en dotter som växer upp och blir en lycklig människa. En person som lever ett innehållsrikt liv och samlar på sig mängder med erfarenheter, som ser möjligheter istället för hinder och som framförallt gör det hon vill, och behöver, för att utvecklas i rätt riktning. En dotter som kommer i tid och väl förberedd till lektioner och möten därför att det är det enda rätta, inte för att det förväntas av henne som duktig flicka att agera extrahjälp till ett gäng slarvrar. Jag vill se, höra och uppleva hennes utveckling, känna stolthet och ogenerat skryta om henne för alla som är beredda att lyssna. Vissa saker, erfarenheter och upplevelser kanske jag mår bäst av att inte veta, så mycket har jag förstått efter att ha växt upp med två systrar och en mor, men jag ska vara beredd att lyssna utan att döma och ge råd utan egoistiska baktankar. Jag ska göra mitt bästa för att ge dig bästa möjliga förutsättningar.

Detta lovar jag dig min ännu ofödda, väldigt hypotetiska, dotter.

När den sista tonen av den sista låten i Filip Hammars Sommar ebbat ut var mina ögon tårfyllda och mitt sinne uppfyllt av idylliska sommarscener med mig och min framtida dotter i huvudrollerna. Ikväll ska jag och denna eventuella dotters mor ut och låta oss underhållas i vinterkvällen så för att värma upp inombords spelar jag låten som passande nog heter Daughter och framförs av Loudon Wainwright III. För förmodligen hundrade gången.

P.S. En son går precis lika bra, jag tar vad jag får.