Män är från Mars

Din mor och jag är allt som oftast överens. Eller ense om att vara oense i sämsta fall. Men när det kommer till saker som anses nödvändiga för att erbjuda dig en dräglig existens är vi som natt och dag. Gott och nyttigt. Som säkert sex och dra ut-metoden. Varandras motsatser alltså. När hon vill handla vill jag gömma mig. När hon kommer på något som du absolut måste ha kommer jag på något som absolut borde fungera minst lika bra. Och som gör att jag slipper följa med och handla.

- Sa du spjälsäng? Nääää, jag kan bygga en skyddsvall av böcker i bäddsoffan. 

- Skötbord? Ska det verkligen vara nödvändigt? Vi har ju en bidé på toaletten för tusan.

Nedan följer en sms-konversation från förra veckan mellan mor din och mig:

Nu kanske du inte förstår ironi ännu så låt mig förtydliga; när mamma undrar om det är okej att vi köper ett täcke åt dig är det inte min faktiska tillåtelse hon fiskar efter utan hon försöker snarare, på ett väldigt passiv-aggressivt sätt vill jag tillägga, få mig att förstå att jag är en snål jäkel med snedvridna värderingar. Hon lyckas också vilket tydligt syns i mitt svar där jag hävdar att mina avlagda gamla paltor fungerar minst lika bra som vilket köpe-täcke som helst. Din mor tolkar då absurditeten i det påståendet som ett erkännande att hon har rätt. Och jag låter henne. För att jag är så pass socialt kompetent att jag lärt mig att vissa av mina sanningar gör sig bäst i det tysta. 

Välj dina strider väl. Ett bebistäcke, en städskrubb full av toa-mattor eller pasta som klibbar ihop är rena rama rean för den förståelse, överseende och stöd det köper.