Pojkens tidigare så våldsamma kräkningar har förvandlats till torra hulkningar i takt med att magen tömts på innehåll. Känslan när kroppen lamslås av stundande uppkastnings-kaskader är dock densamma och hjälplösheten den framkallar lämnar ännu honom i tårar efter de vämjeliga vågorna sköljt förbi och sjunkit undan. Med en hand på pojkens kräkpåse och den andra krampaktigt runt chaufförens mobil försöker mannen i baksätet skänka pojken ro med lugnande ord och chauffören visshet med samlade instruktioner. Ingetdera lyckas särskilt väl och stämningen i bilen är inte direkt "roadtrippig" när de till slut ser de stora, starkt lysande Statoil-skyltarna som signalerar att de i alla fall är i närheten av målet. Den styrande barnvakten svänger in till busshållplatsen på motsatt sida vägen från där de stämt träff med föräldrarna som nu sitter på regionalbussen och våndas.
Minuterna passerar långsamt, till skillnad från polisbilen som bränner förbi i sådan hastighet att den parkerade bilen sätts i rejäl gungning, men till slut skymtar den gula fronten i fjärran. Bilen startas och rullar ut från bussfickan, byter färdriktning och stannar till för figurerna på busshållplatsen. Två föräldrar, som i alla fall utåt sett, verkar långt mer samlade än barnvakterna. Kanske är det åren av erfarenhet som föräldrar, kanske är det modet som flyter runt innanför västen efter firandet, kanske det faktum att de inte har helhetsbilden klar för sig. Men metodiskt tar de över taktpinnen, spypåsen och vägvisandet. Pappan och mamman har förvisso skilda åsikter om både närmaste väg till akuten och var barnakutens entré är lokaliserad men efter viss ordväxling finner de sig vid dörrarna och ringer på för att få bli insläppta.
Inne i värmen och tryggheten som svensk sjukvård skänker andas barnvakterna ut. Barnet är i förälderns trygga famn och kvalificerad personal ska snart använda sin expertis för att skingra de små tvivel om eventuell grov vårdslöshet som trots allt fortfarande dröjer kvar. En sjuksyster kommer ut i korridoren, dit de är förvisade på grund av den överhängande risken att det är kräksjuka som orsakar kräkningarna, och söker klarhet i deras ärende.
- Så han har slagit i huvudet?
- Ja, han klättrade tydligen på en byrå och fick den över sig, svarar mamman.
- Just det, han har ett märke här i pannan.
- Ja, men nej, det kom tidigare under kvällen när han halkade ner från soffan och slog i köksbordet, flikar pappan in.
- Ok, men den stora bulan jag känner här bak då?
- Äh nej, den är från när han trillade på dagis häromdagen, replikerar mamman.
- Hmm, har han några skador från byrå-incidenten?
Ganska lång tystnad.
- Hans ena stortå är lite röd och ganska svullen, flikar den ene barnvakten in.
- Och sen började han spy. Några timmar senare, säger den andre.
- Mmmm, hmmm, ok, reagerar sjuksystern tveksamt och puttar sävligt upp sina glasögon från nästippen. Vi ska ta några prover och få hit en läkare som kan titta på honom, fortsätter hon med en röst så släpig att misstankar om fri tillgång till medicinskåpet som yrkesförmån uppstår.
När sjukvårdaren försvunnit in på avdelningen tar någon upp det oundvikliga ämnet om hur länge visiten kan tänkas vara. Föräldrarna, kanske tyngda av dåligt samvete gentemot barnpassarna för att sonen lagt lite sordin över barnvaktandet med sina kaskadkräkningar, försöker finna lösningar som gör att barnvakterna kan ta sig hem och kalla det en kväll. Barnvakterna, kanske tyngda av likaledes dåligt samvete gentemot föräldrarna för att de förstört en romantisk middag med den oaktsamhet som nästan tog död på deras barn, intygar i kör att det inte är några problem och att de självklart stannar så länge det krävs. Stämningen är ganska lättsam när ambulanspersonal kommer inrullandes med en flicka i tidiga tonåren fastspänd på en bår med syrgasmask över ansiktet. Vid dörren in till avdelningen tar det stopp och villrådigt tittar de tre sjukvårdarna på varandra och konstaterar att ingen vet hur de ska få båren genom de stängda dörrarna. Den manlige barnvakten hinner skratta till lite inombords och tänka att det är skönt att se andra vara lika förvirrade som han själv bitvis känner sig innan han slås av det faktum att det just i detta fall faktiskt kan innebära skillnaden mellan liv och död varpå glädjen fort ebbar ut. Lite av den återvänder dock när barnets pappa, som just besökt toaletten i andra änden av korridoren, försynt säger:
- Jag vet inte om detta är olämpligt men där nere finns både airhockey och pingisbord om någon är sugen. Bara om i fall att alltså.
Innan en nattduell hinner inledas är dock sköterskan tillbaka för provtagning. Hon tar dem men kan inte dra några slutsatser förrän läkaren har kommit. Som samtalet till sjukvårdsupplysningen igen. Mamman frågar otåligt när läkaren kan tänkas komma och sjuksystern svarar undflyende samtidigt som hon flyr undan och sällskapet i korridoren hänger sig åt att konstruktivt kritisera den svenska sjukvårdens övertro till läkarutbildningen. Efter ytterligare en snabbvisit från den makliga sjuksystern och vidare förfrågningar från mamman dyker slutligen en ung, stilig man i lång, vit rock upp. Han tar en titt på pojkens pupiller, kollar reflexer och ställer ett par frågor. På under minuten är diagnosen ställd: kräksjuka. Föräldrarna skickas hem med pojken, barnvakterna och en illa dold insinuation om att dylika ärenden inte är särdeles akuta en fredagskväll.
Pojkens hulkningar kommer numera med allt längre mellanrum och med minskande intensitet vilket tillsammans med den sena timmen och kvällens fysiska prövningar nästan vaggar honom till sömns. Bilturen tillbaka från sjukhuset är odramatisk och väl tillbaka lämnar barnvakterna familjen åt sitt öde ganska omedelbart. På väg hem till den barnlösa lägenheten i innerstan infinner sig den riktiga lättnaden. Kvällen är över och uppdraget, åtminstone delvis, utfört. Alla överlevde ju. Den manlige barnvakten vänder sig till den kvinnliga och delger henne sin djupa och genomtänkta slutsats:
- Om vårt barn någonsin får en byrå över sig och kräksjukan samma kväll, och jag googlar fram symptom på hjärnskakning och inre blödningar och drar slutsatsen att det inte är livshotande och att det bästa är att stanna hemma vid toalettstolen då vill jag att du lyssnar på mig. Jag tar fullt ansvar. Jag lovar.
Slut.
Minuterna passerar långsamt, till skillnad från polisbilen som bränner förbi i sådan hastighet att den parkerade bilen sätts i rejäl gungning, men till slut skymtar den gula fronten i fjärran. Bilen startas och rullar ut från bussfickan, byter färdriktning och stannar till för figurerna på busshållplatsen. Två föräldrar, som i alla fall utåt sett, verkar långt mer samlade än barnvakterna. Kanske är det åren av erfarenhet som föräldrar, kanske är det modet som flyter runt innanför västen efter firandet, kanske det faktum att de inte har helhetsbilden klar för sig. Men metodiskt tar de över taktpinnen, spypåsen och vägvisandet. Pappan och mamman har förvisso skilda åsikter om både närmaste väg till akuten och var barnakutens entré är lokaliserad men efter viss ordväxling finner de sig vid dörrarna och ringer på för att få bli insläppta.
Inne i värmen och tryggheten som svensk sjukvård skänker andas barnvakterna ut. Barnet är i förälderns trygga famn och kvalificerad personal ska snart använda sin expertis för att skingra de små tvivel om eventuell grov vårdslöshet som trots allt fortfarande dröjer kvar. En sjuksyster kommer ut i korridoren, dit de är förvisade på grund av den överhängande risken att det är kräksjuka som orsakar kräkningarna, och söker klarhet i deras ärende.
- Så han har slagit i huvudet?
- Ja, han klättrade tydligen på en byrå och fick den över sig, svarar mamman.
- Just det, han har ett märke här i pannan.
- Ja, men nej, det kom tidigare under kvällen när han halkade ner från soffan och slog i köksbordet, flikar pappan in.
- Ok, men den stora bulan jag känner här bak då?
- Äh nej, den är från när han trillade på dagis häromdagen, replikerar mamman.
- Hmm, har han några skador från byrå-incidenten?
Ganska lång tystnad.
- Hans ena stortå är lite röd och ganska svullen, flikar den ene barnvakten in.
- Och sen började han spy. Några timmar senare, säger den andre.
- Mmmm, hmmm, ok, reagerar sjuksystern tveksamt och puttar sävligt upp sina glasögon från nästippen. Vi ska ta några prover och få hit en läkare som kan titta på honom, fortsätter hon med en röst så släpig att misstankar om fri tillgång till medicinskåpet som yrkesförmån uppstår.
När sjukvårdaren försvunnit in på avdelningen tar någon upp det oundvikliga ämnet om hur länge visiten kan tänkas vara. Föräldrarna, kanske tyngda av dåligt samvete gentemot barnpassarna för att sonen lagt lite sordin över barnvaktandet med sina kaskadkräkningar, försöker finna lösningar som gör att barnvakterna kan ta sig hem och kalla det en kväll. Barnvakterna, kanske tyngda av likaledes dåligt samvete gentemot föräldrarna för att de förstört en romantisk middag med den oaktsamhet som nästan tog död på deras barn, intygar i kör att det inte är några problem och att de självklart stannar så länge det krävs. Stämningen är ganska lättsam när ambulanspersonal kommer inrullandes med en flicka i tidiga tonåren fastspänd på en bår med syrgasmask över ansiktet. Vid dörren in till avdelningen tar det stopp och villrådigt tittar de tre sjukvårdarna på varandra och konstaterar att ingen vet hur de ska få båren genom de stängda dörrarna. Den manlige barnvakten hinner skratta till lite inombords och tänka att det är skönt att se andra vara lika förvirrade som han själv bitvis känner sig innan han slås av det faktum att det just i detta fall faktiskt kan innebära skillnaden mellan liv och död varpå glädjen fort ebbar ut. Lite av den återvänder dock när barnets pappa, som just besökt toaletten i andra änden av korridoren, försynt säger:
- Jag vet inte om detta är olämpligt men där nere finns både airhockey och pingisbord om någon är sugen. Bara om i fall att alltså.
Innan en nattduell hinner inledas är dock sköterskan tillbaka för provtagning. Hon tar dem men kan inte dra några slutsatser förrän läkaren har kommit. Som samtalet till sjukvårdsupplysningen igen. Mamman frågar otåligt när läkaren kan tänkas komma och sjuksystern svarar undflyende samtidigt som hon flyr undan och sällskapet i korridoren hänger sig åt att konstruktivt kritisera den svenska sjukvårdens övertro till läkarutbildningen. Efter ytterligare en snabbvisit från den makliga sjuksystern och vidare förfrågningar från mamman dyker slutligen en ung, stilig man i lång, vit rock upp. Han tar en titt på pojkens pupiller, kollar reflexer och ställer ett par frågor. På under minuten är diagnosen ställd: kräksjuka. Föräldrarna skickas hem med pojken, barnvakterna och en illa dold insinuation om att dylika ärenden inte är särdeles akuta en fredagskväll.
Pojkens hulkningar kommer numera med allt längre mellanrum och med minskande intensitet vilket tillsammans med den sena timmen och kvällens fysiska prövningar nästan vaggar honom till sömns. Bilturen tillbaka från sjukhuset är odramatisk och väl tillbaka lämnar barnvakterna familjen åt sitt öde ganska omedelbart. På väg hem till den barnlösa lägenheten i innerstan infinner sig den riktiga lättnaden. Kvällen är över och uppdraget, åtminstone delvis, utfört. Alla överlevde ju. Den manlige barnvakten vänder sig till den kvinnliga och delger henne sin djupa och genomtänkta slutsats:
- Om vårt barn någonsin får en byrå över sig och kräksjukan samma kväll, och jag googlar fram symptom på hjärnskakning och inre blödningar och drar slutsatsen att det inte är livshotande och att det bästa är att stanna hemma vid toalettstolen då vill jag att du lyssnar på mig. Jag tar fullt ansvar. Jag lovar.
Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar