Redan när jag började närma mig de trettio märkte jag av en viss skillnad i hur jag reagerade på uppkomna känsloladdade stunder på tv och i böcker. Tårarna låg liksom närmre till hands på något vis och de välbekanta symptomen på ett stundande gråtanfall i form av den där tryckande känslan i bröstet som vandrar upp och stockar igen halsen och i sin tur samverkar med tårkanalerna som börjar vattenfylla linsen som till slut, om man inte effektivt lyckas motverka den onda spiralen, knuffar en stor tår-formad droppe kroppstempererat vatten nedför din kind, började visa sig allt mer frekvent. Om detta är en konsekvens av en naturligt minskande testosteronproduktion eller bara ett tecken på att jag blivit "ett med mina känslor" låter jag vara osagt.
Men något jag säger är att det definitivt blivit mer påtagligt sedan du blev till. Och mer så nu när du faktiskt uppenbarar dig fysiskt emellanåt då du, från din upp- och nervända position försöker sparka dig in i din mammas bröstkorg. Ett uppdrag du verkar utföra med samma tålamod och precision som Andy Dufresnes oupphörliga hackande bakom Rita Hayworth-planschen i sin fängelsecell. Kanske är det ett biologiskt påfund, det verkar ju logiskt, att en människa med mycket empati och varierat känsloliv skulle ha en bättre förmåga att leva sig in i och förstå andras behov och beteenden, vilket på många sätt skulle vara ett barn till gagn. Men för en vuxen, yrkesutövande man ligger det inte alltid i ens intresse att i tid och otid bakhållas av sina känslor.
Som när jag högläste En man som heter Ove (jag vet, den referensen börjar bli uttjatad men det är ju ett mästerverk) för mina sjuor och fick avbryta mitt i femte kapitlet därför att jag hade läst den innan och kom ihåg hur det slutade och hur fullkomligt översköljd av känslor jag blev den gången. Blotta tanken fick mina tårkanaler att gå bärsärk, och istället för att berika barnen med historien om hur Oves pappa dog och hur Ove som 16:åring fick jobba på järnvägen därför att han inte hade blivit uppfostrad till att ta emot allmosor och fick jobba av förskottslönen som hans pappa inte hunnit göra skäl för innan han gick hädan och hur detta ledde till att Ove träffade sitt livs kärlek och fick färg i sitt dittills svartvita liv, fick jag frammana all min must för att med stadig röst istället fråga:
- Är det någon som vet vad "allmosor" betyder? Sedan lade jag undan boken och sa att om någon tvunget ville höra fortsättningen fanns det minsann bibliotek att besöka.
Igår nådde denna överdrivna sentimentalitet sin kulmen då jag snubblade över en video av ett tvillingpar som badade i en diskho. "De tror de är kvar i livmodern" eller något liknande löd rubriken och i över två minuter stirrade jag som besatt på två spädbarn som låg helt stilla med slutna ögon och skvalpade runt utan minsta ansträngning för att öka underhållningsvärdet. Trots detta kunde jag inte slita mina tårfyllda ögon från skärmen och värmen de små värnlösa liven framkallade inuti mitt bröst var väl värt den raserade macho-fasad videon lämnade efter sig.
Vad vill jag då ha sagt med detta mitt blivande barn? Jo, att du inte ska sitta på Facebook på arbetstid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar