Som du kanske minns fanns det i min summering av 2013 två saker jag såg framemot med detta det nya året. Det första, din nedkomst, behöver ingen närmare förklaring. Du är ju ett önskat barn och alla jag pratat med är mer eller mindre överens om att du kommer berika mitt och din mors liv på många plan. Vissa sträcker sig till och med så långt som att du skulle vara meningen med mitt liv. Skulle detta visa sig stämma lär jag bittert ångra att jag de senaste tio åren inhämtat all information om familjeliv från TV:s Unga mödrar och 16 and pregnant. Men nog om det och över till det verkligt viktiga: Den semi-årliga vardagsrumsbordtennisturneringen. Som jag skulle återta titeln i.
För att du på riktigt ska förstå vidden av viktigheten tänker jag ta dig tillbaka till en välanvänd studentlya på Stallvägen i Växjö. Där stod dörren alltid öppen och folk flyttade in och ut oftare än skafferiets mjölbaggar hann fortplanta sig. Året var 2007 då jag packade min kappsäck och satte ner den på nyss nämnda adress. Husets herre, Folke, proklamerade omgående att han var lägenhetens främste pingisspelare, ett uttalande så befängt att jag nödgades hånskratta honom i ansiktet och replikera:
- Ingalunda min reslige, men unge och naive vän, ingalunda. Mina pingismeriter är vida omtalade i nordöstra Skåne och alla som deltog i distriktsmästerskapen 1992,93 eller 94 minns mitt namn med skräck.
Folke försökte förgäves kontra med uppenbart påhittade meriter från osanktionerade gerillamästerskap i mögelinfesterade norrländska källarutrymmen. Skräpsnacket oss emellan trappades snabbt upp och saker ställdes på sin spets. En fysisk drabbning var snart enda utvägen.
Vardagsrumsbordet dukades av med ett enda kraftfullt svep av Folkes gorilla-liknande armar och jag tömde kylen på det enda vi hade tillräckligt många av för att bilda ett jämnhögt nät- 33 centiliters ölburkar. Racketar rotades fram och vardagsrumsbordtennisen var född.
Vi förstod direkt att vi hade något stort på gång och för varje kväll växte skaran anhängare, både aktiva deltagare och rena åskådare. Den 17 december 2007, på Folkes 25:årsdag, hölls således den allra första vardagsrumsbordtennisturneringen. Folke vann. Efter ett långt uppehåll på grund av diverse kringflackande återuppstod den legendariska tävlingen på Holmgatan i Malmö 2010. Jag vann. Därefter har det spelats ytterligare tre upplagor där jag har fallit på mållinjen och fått målsnöret i en snara runt halsen varje gång.
Men inte i år. 2014 är mitt år. Mitt och Mackans. För förutsättningarna var något annorlunda nu. Vi körde dubbel för första gången någonsin och inledde kvällen med lottning av paren. Jag hamnade ihop min min före detta, och din mors nuvarande, arbetskamrat Mackan The Sandwich Gustafsson. En legend i sammanhanget. Dock mest uppmärksammad för sin oförmåga att ta en förlust och benägenhet att kasta ur sig ogrundade dopinganklagelser. Inte den här kvällen. Mackan var magisk. Viskade lugnande komplimanger i mitt öra, maskade diskret när det som bäst behövdes och var kall som is i de avgörande lägena. Hela kvällen malde vi ner motståndet för att till slut ställas öga mot öga med min ständiga nemesis Folke och hans partner Hermann i finalen. Efter fem hårda set stod vi dock som segrare. Jag stod som segrare. Rättmätigt har jag återtagit tronen och här kommer jag att sitta bekvämt, med korslagda ben och händerna mjukt vilandes på knäna, för alltid.
När din mor nu går in i tredje trimestern, tung och andfådd eftersom din växande kropp tränger undan alla hennes inre organ, trött och slutkörd för att hon tvingas släpa runt på dig hela dagen, kan hon i alla fall glädja sig åt att hon bor ihop med den regerande vardagsrumsbordtennismästaren. Och bär hans barn.
Så mitt barn, när du kommer och ber om en motocross-cykel eller en hopphäst och allt du får är ett trestjärnigt Stiga, le då och låtsas som att det är den finaste present du någonsin fått. För det är det.
 |
| Bild från den olidligt spännande finalen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar