För många år sedan delade min polare Per en tanke med mig som sedan har återkommit med jämna mellanrum. Tanken var att eftersom världsrekordet på hundra meter slås på relativt regelbunden basis och blir någon hundradel snabbare för varje gång borde sträckan, rimligtvis, om tillräckligt lång tid fortgår, avverkas på 0,0 sekunder.
I skrivande stund ägnar jag mig åt den tidsenliga och tidskrävande aktiviteten prokrastinering där jag redan prioriterat träning, diskning, OS-tittning, morots-skalning och vida överdriven aktivitet på sociala medier framför någon av de mera angelägna uppgifterna på listan såsom provrättning och omdömesskrivning. Just som jag tagit fram rödpennan och nästan påbörjat det där som bör göras tar jag en sista rundtur i hjärnans mer avlägsna skrymslen i jakt på en alternativ aktivitet och där ligger den minsann och skräpar. Pelles 100-meters-teorem. Eller teori egentligen. Men häng med här så ska det nog bli ett teorem innan detta inlägg är avslutat.
Det tidigaste världsrekordet jag kunde hitta efter gedigna efterforskningar (google -> "100 m världsrekord" -> Wikipedia) var Cecil Lee's 10,8 s från 1892. För fem år sedan sprang Usain Bolt sträckan på 9,58, ett rekord som står sig än idag 2014. Om vi utgår från dessa data så ser vi att på 122 år har tiden förkortats med 1,22 sekunder. (Härligt sammanträffande va?) Med enkel division ges en kvot på 0,01, det vill säga en förbättring av världsrekordet med en (1) hundradel om året. På tiden 9,58 s bör det enligt min logik gå 958 hundradelar och således lär vi runt år 2972 ha en världsrekordhållare som, bokstavligt talat, är färdig innan han ens börjat.
Prokrastinering mitt barn, det innebär enligt Wikipedia "vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser." Men ibland är det så j***a värt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar