Förlorare

Igår kväll kände jag dig sparka för första gången i din mors mage. Det var kul. Dessförinnan hade jag sett tidernas främsta MMA-utövare Anderson Silva sparka av sitt smalben och vira det runt sin motståndares knä. Det var inte så kul. I lördags gick två av mina vänner matcher på Trophy MMA-galan och båda förlorade. Riktigt tråkigt. Men det har fått mig att tänka mycket på förluster. Och dig. Hur du bör hantera förluster. Fast det i 38:årige Andersons fall var mer av en förtidspension än en förlust.

Nu sitter jag i Ida och Roberts soffa på Kungsholmen och förbereder mig mentalt på en lång och utdragen eftermiddag/kväll av just förluster. Efter vi åkt iväg och köpt en ny tv, kopplat in X-boxet och tryckt i UFC- Undisputed finner vi oss återigen på soffan med varsin handkontroll i högsta hugg. 

Jag har alltid ansett mig vara en förhållandevis ”god förlorare”. Bortsett några undantagsfall i ungdomen har jag tagit motgångar med jämnmod och relativ ro. Men de gånger då jag brusat upp, fått utbrott eller på andra sätt betett mig illa vid en förlust har det genomgående kunnat kopplas till tv-spelande. Min mor tror än idag att jag en mörk och kulen julafton tidigt 2000-tal var narkotikapåverkad efter att jag citat: "inte alls var mitt vanliga väna jag" under en särdeles dramatisk omgång Buzz på Playstation. Nej mamma, jag hade inte knarkat på julafton. Verkligen inte. Anledningen till att jag kallade mina syskon "särskolemässiga" och berättade för pappa att "tiden då han visste allt sedan länge hade sprungit ifrån honom" är att tv-spel förändrar människor. Förändrar mig. I grunden. Förvandlar en annars sansad och sympatisk person till ett rent rövhål.

De få gånger i mitt liv då jag verkligen tappar humöret och blir genuint förbannad kan jag nästan undantagslöst koppla till en upprepad radda förluster i FIFA, NBA, eller som idag UFC på Playstation eller X-box. Frustrationen och ilskan som uppstår när frenetiska knapptryckningar och kommandon inte räcker till för att betvinga den virtuella motståndaren är obeskrivlig och hanteras oftast enkom genom våld, såväl verbalt som fysiskt.

Jag har förlorat mycket i mitt liv. I mitt verkliga liv alltså. Och det mesta har varit förvånande lättsmält. Fotbollsmatcher, slagsmål, och som häromdagen, sällskapsspel mot svärföräldrarna. Ingen fara alls. Men när jag nu sätter mig för att försöka sparka sönder Roberts Anderson Silva-ben gör jag det med vetskapen, och rädslan, att det mycket väl kan vara mitt eget ben som ryker mot en speciellt provokativ dörrkarm eller en bokhylla med exceptionellt hånfull hållning efter en förlust för mycket.

Nu kom jag visst av mig lite. Meningen var att råda dig i den ädla konsten att hantera förluster men jag tror jag nöjer mig med en enkel uppmaning: Ge f*n i tv-spel, ut och lek i skogen med dig istället.

En ordvits

Jag lagade wok förra veckan och svor efteråt över att jag hade glömt riva i ingefära. Då sa Pelle: - det är ingen fära.

Bajset

Igår passade din mor och jag vår inneboende bebis Olle. Hans föräldrar lämnade oss med omfattande instruktioner och ett halvt löfte om att Olle aldrig kvällsbajsade. Pelle sa aldrig. Mia sa man ska aldrig säga aldrig. Olle bajsade. Inte fem minuter efter att hans föräldrar lämnat honom åt sitt öde tömde han sina tarmar. Din mor upptäckte det först då hon befann sig närmast när han plötsligt började stinka. Hon bad mig kontrollukta. Jag lyfte upp barnet, så som jag sett otaliga blöjbytare göra före mig, dinglade rumpan framför mitt ansikte och sög in rejält i näsborrarna. Nog hade han bajsat alltid. Jag gav honom till din mor och sa åt henne att byta. Hon bad i sin tur mig att fixa det. Vi fann oss själva i ett dödläge. Detta dödläge skulle dock komma att sluta så som jag upplever att alla dödlägen mellan mig och din mor slutar- jag utför sagda uppdrag. Således tog jag den nedsmutsade lille krabaten och påbörjade operation blöjbyte. Inledningsvis med din mor som assistent. Men när jag, efter upprepade uppmaningar, inte fick en våtservett räckt mig förstod jag att något gått snett. Mina farhågor besannades när jag kort därefter hörde hemska hulkningar från toaletten och insåg att spädbarnsbajs var för mycket för din mors mage att hantera. En aning illavarslande måste jag erkänna.

Men för dig mitt blivande spädbarn kan det ju vara bra att veta att det blir bäst om du bara bajsar när Pelle och Mia passar dig.

Fredagsmys #4

Så är vi där igen. Mitt i den bästa veckodagen av alla. Då spelar det ingen roll att gårdagens sömncykel rubbades av julfesten med jobbet för helgen och sovmorgonen hägrar alldeles runt hörnet. Julfesten var förresten en riktigt lyckad tillställning på Utmaningarnas Hus i Malmö där vi, ett 50:tal kollegor, tävlade mot varandra i hetsigt poängjagande genom att klara olika utmaningar. Fysiska, precisa eller tankekrävande. Vårt lag hade hög trivsel och lite lägre "fighting spirit" men när det kom till prisutdelningsdags visade sig att vi kom tvåa av typ tio lag och då kunde jag inte låta bli att gräma mig över att vi inte satsade lite hårdare, valde utmaningarna lite mera taktiskt och gav upp de omöjliga uppdragen snabbare. Jag trodde inte jag skulle bry mig men när vi var så nära att vi nästan kunde känna segerns sötma väcktes ett visst begär. Begäret att vara bäst. Att vara bäst bland sådana intellektuella giganter och fysiska praktexemplar som mina arbetskamrater hade mycket möjligt kunnat bli mitt livs bedrift. Men detta får bli mitt nästa projekt. Först ska jag bli bäst av lärarna i Korsbacka-maran nästa år. Senast fick jag stryk av Sonny. Han är över 60 år och har bara en hastighet. Med den malde han ner mig och lämnade mig förnedrad, förbannad och med munnen full av grus någonstans vid 4-kilometersstrecket. Det ska inte upprepas nästa år. 

Men denna väldigt speciella fredag, och helg, ska vigas åt mycket trevligare saker än nyss nämnda, nämligen firandet av min sambo tillika din mor. I dagarna två fortgår festligheterna med början ikväll på tu man hand och fortsättning imorgon då dina farföräldrar ansluter. Man kan tänka sig att det blir en del restaurang- och andra nöjesetablissemangsbesök. Kanske ett glas alkoholfritt bubbel och en bit tryffel till kaffet. Trevlig musik och breda leenden. Klassiskt finfredagsmys.

Men innan vi inleder partajandet följer vi upp förra veckans hiphoppiga hyllning till en mamma med en hiphoppig hyllning till en annan mamma. Turen är kommen till artisten som i samband med Nelson Mandelas bortgång jämförde sig själv med den sydafrikanske frihetskämpen och menade att han redan uppnått samma status genom sin musikkarriär och som säkerligen anser sig själv vara vår samtids största poet. Mannen verkar fullständigt förryckt men man får ge honom att han gjort mycket fin musik. Särskilt denna bit som sätter mammor i centrum vilket passar bra då din mamma fyller år och min mamma hälsar på. Skruva upp och välkomna helgen med Kanye Wests Hey Mama.

En limerick

Nu är det musikhjälpen-tider och det väcker oundvikligen en del minnen. Inga bra minnen. Två år i rad har jag skänkt pengar och önskat en låt till Anna på hennes födelsedag. På dagen idag. Två gånger har jag blivit ignorerad. Förra året spelades låten i det uppsamlingsheat med önskelåtar som sänds långt senare. Dock utan min motivering och kärleksfulla hälsning. Jag bryr mig inte om pengarna, de fyller säkert sitt syfte och hjälper någon stackare någonstans, men det är aningen förargligt när man upphetsat bett partnern sitta klistrad vid radion från arla morgon till sena kväll för att det någon gång under dagen kanske kommer en "överraskning". 

Första året skickade jag in en omsorgsfullt ihopsnickrad limerick som jag tyckte var rolig på ett gulligt och internt sätt. Eller ja, det är inte konstigare än att Anna har väldigt välutvecklade vader. Formade av fornstora dagar som lovande mittbackskoloss i lokala fotbollsföreningen, hävdar hon. När limericken inte fick den speltid den enligt mig förtjänade så tog jag helt sonika och återanvände den ett par månader senare när man fick skicka in Alla hjärtans dag-hälsningar till tidningen Metro. Där publicerades den utan omsvep. Dock blev den inte det litterära genombrott jag hade hoppats på så jag försöker igen. Här och nu. Grattis på födelsedagen Anna.

Det var en gång en flicka från Flen,
som var söt och snäll och hel och ren,
i henne blev jag kär,
och fastnade där,
ty hon hade så väldigt starka ben.

Jag passar också på att slänga in en alldeles nyskriven också:

Det var en gång en kvinna från Södermanland,
som åkte till Växjö med drömmar om fil.kand,
där mötte hon en skåning,
och krävde att få ring,
nu har hon en oäkting i magen men inget på sin vänsterhand.

Go shorty, it's your birthday

Nu är det den tiden på året igen. Mina surt förvärvade pengar ska under några hektiska dagar brännas på presenter köpta med ett mått eftertanke och flera delar kärlek. Helst ska det vara dyrare och fyndigare än föregående år och helt i otakt med lönepåslag och rådande inflation stiger förväntningarna och utläggen. Det är en stressig, påfrestande och skitjobbig upplevelse men ändå något jag med hela mitt hjärta hoppas få upprepa till dagen då döden befriar mig. Det är din mors födelsedag.

   

Många fördelar står att finna med att ha en partner som fyller den trettonde december. Dels har jag äntligen lärt mig vilket datum vi firar Lucia, med eller utan pepparkaksgubbar och tomtar, och dels behöver jag inte lägga alls samma möda, om ens någon, på julklappen. Så har det i alla fall varit hittills när vi firat jul separat med våra respektive familjer, men jag misstänker att det kan komma att ändras med din nedkomst. Samtidigt bör väl julklappsfokuset skifta till dig då och det har jag gjort väldigt klart för din mor att du ska enbart få gåvor funna i naturen så framtida högtids-handling lär bli en smal sak.

Mina tidigare försök har väl i all ärlighet inte alltid varit lysande. Men i år har jag ansträngt mig extra. Kanske för att kompensera för tidigare års tillkortakommanden men förmodligen mest för obehaget jag orsakat henne genom att plantera dig där du är. Nu säger jag absolut INTE att hon på något sätt påverkats av några graviditetshormoner eller börjat bete sig irrationellt utan det här är strikt förebyggande arbete. Om något i mitt beteende plötsligt inte skulle behaga kvinnan i mitt liv eller om de sista månaderna av havandeskapet skulle börja fresta på eller om jag ännu en gång skulle behöva skjuts någonstans efter någon dryckesrelaterad festlighet, ja då tänker jag att det är bra att ligga plus på karmakontot.

Varje dag denna vecka har jag således lagt en present under hennes fantastiskt fina lilla kruk-julgran och på fredag kväll ämnar jag bjuda ut henne till en ännu hemlig lokal. (Nej den är inte hemlig för att jag inte bokat något ännu utan för att jag vet att hon älskar överraskningar. Jag tror… Gissar att hon älskar överraskningar.)  Två dagar och två presenter återstår och jag har en bra känsla över hela upplägget. Jag har gjort efterforskningar, jag har fysiskt begett mig till olika ställen, jag har personligen och omsorgsfullt slagit in saker och jag betalat allt med mina egna pengar.

Jag antar att det kan tyckas lite paradoxalt att jag finner sådant nöje i just detta projekt om man har tidigare inlägg, där jag raljerar över mina brister i givandets konst, i färskt minne. Direkt kan jag säga att det inte har med avsaknad av respekt eller kärlek för alla andra människor i min närhet att göra utan snarare beror på det faktum att jag delar mitt levnadsutrymme med din mor. Ur ett rent egoistiskt perspektiv tjänar jag oerhört mycket mer på att hålla mig väl med henne än de flesta andra personer i mitt liv. Ett annat, också egoistiskt, argument är att den glädjen jag skänker henne skänker hon i gengäld mig då det är en fantastisk känsla att se sin partner reagera positivt på något som du ligger bakom. Om detta sedan är resultatet av ogenerat självförhärligande eller en faktiskt kemisk reaktion där lycka smittar som ett luftburet zombievirus är egentligen helt ointressant då resultatet likafullt är en lägenhet fylld av glada människor.

Så imorgon skyndar jag hem från jobbet, sätter på låttipset från fjärde fredagsmysinlägget och ser på när din mor öppnar sina fem presenter. Jag tittar henne djupt i de smala, nästan kisande ögonen som jag förlorade mig i på den där anställningsintervjun för länge sedan och hoppas med hela mitt bultande hjärta att hon ler det där stora, vackra leendet som gör alla ansträngningar obetydliga.

Det här bör du komma ihåg mitt ännu ofödda barn, när det gäller folk i allmänhet och din mor i synnerhet: Det är bättre att ge än att få. Men bäst är ändå att ha. Och vill du ha kvar måste du ibland ge. Dig ut i hetsen som är shopping i december.

Fredagsmys #3

Fredagsfeelingen har inte riktigt infunnit sig än vilket jag gissar har något att göra med att jag sitter kvar på arbetsrummet och väntar på att bli hämtad. Stormen Sven härjar utanför fönstret och har, förutom hindrat mitt euforiska sinnestillstånd, också slagit ut hela Skånetrafikens tågnät. Låter som början på en zombieapokalyps tycker jag. Ännu en anledning att inte dra på smilbanden.

Vad som däremot kommer muntra upp mig inom en väldigt snar framtid är Folke och forden. Tillsammans tar vi oss till Ramlösa och det El Hallahska palatset dit även ironmannen, myten, legenden Tomas Melin kommer inbussad direkt från Göte-la-borg. En bättre start på helgen än sådär torde icke vara möjlig, om man bortser från en lugn hemmakväll med mor din då. Självfallet. Men ikväll är det killkväll. Och då gör vi saker som bara killar kan. Vi dricker folköl och rapar. Pratar om hur ”regeringen” därhemma tjatar om att toalocket jämt är uppe när det borde vara nere. Varför borde det vara nere förresten? Det är väl inte svårare för dem att fälla ner det än vad det är för oss att fälla upp det? Vi spelar x-box och pratar porr. Kliar oss ogenerat på ställen som kliar och lägger snusprillorna rätt på bordet när den där luckan för använda prillor i locket är överfull. Sen när timmen börjar bli sen leker vi ”jag har aldrig” i våra underkläder. Så föreställer jag mig kvällen i alla fall. Dra på trissor alltså om inte en ilning av fredagsfeeling just letade sig fram längs ryggraden på mig.

Mörkret har lagt sig över Kävlinge. Folke och forden är tio minuter bort. För att avrunda denna tredje i ordningen av fredagsmysar måste jag presentera eftermiddagens musiktips. Från en man, som dog tragiskt alldeles för ung, och av många anses vara en våra största samtidspoeter- Tupac ”2Pac” Shakur. Huruvida detta smickrande epitet stämmer eller inte är jag inte rätt person att uttala mig om för även om jag under hela min ungdom hävdade att jag var ett stort fan så lyssnade jag och tyckte egentligen bara om en enda låt. Nämligen denna vackra hyllning till hans mamma: 2 Pac – Dear Mama

Ultraljudet

Sjukhusbyggnaden låg helt öde. Som något efter en zombieapokalyps. Inte en människa att skåda, varken i trapphuset eller på avdelningen. Först i väntrummet möter vi en mänsklig gestalt, men detta en man med så ofördelaktigt utseende att jag på allvar börjar tro på zombie-teorin jag nu låtit löpa amok inuti mitt huvud. Plötsligt går ett par, inte helt olika oss själva, förbi i hallen under total tystnad och inte förrän den stort leende barnmorskan strax därefter hälsade oss välkomna insåg jag att allt var i sin ordning. Bara en vanlig tisdagskväll på Kvinnokliniken.

Vi skulle få en första glimt av dig, genom ultraljud, nu när du på allvar börjar likna något som man inte är rädd ska simma upp i urinröret och lägga ägg. Ultraljud har underlåtit att imponera tidigare och jag tänkte inte mycket på det ens nu när det var dig vi skulle titta på. Kanske för att jag inte riktigt förstått att anledningen är att felsöka bebisen och kontrollera så att allt står rätt till. Jag hade i min enfald inbillat mig att det hela bara var en service till blivande, blödiga, föräldrar så de skulle ha något att posta på facebook innan den riktiga social media-belägringen börjar efter födseln. Jag blev inte särskilt nervös heller när Pelle förklarade hur ultraljudet gick till och satte misstänkt stor emfas på att ”fel” kunde upptäckas. Nervös blev jag däremot när jag såg dig.

För där låg du. Inuti i din mors mage med huvudet ner och fötterna upp. Händerna slappt vilandes bakom nacken. Alldeles blixtstilla. En kort stund hann jag tänka att du var död. Men sedan insåg jag att hjärtat slog starkt och taktfast och kunde kallt konstatera att det nog är så enkelt som att äpplet inte faller långt från träden. På hela tiden rörde du dig inte särskilt mycket. Och av bilderna förstod man lite eller intet men satt snällt och ”ahh-ade” och ”ohh-ade” när barnmorskan zoomade in på skuggiga dimbilder av navelsträngar, hakspetsar och lårbenshalsar. Det var på det hela taget en abstrakt upplevelse. Men stark.

Min vän Max berättade i lördags, när jag återigen raljerade över den överdrivna betydelse folk tillskriver ultraljud, att jag skulle komma att ändra min åsikt efter jag sett dig. Och gosse vad Max hade rätt. Bara sekunder in i spektaklet greps jag av oerhört starka känslor och bröstet fylldes till bredden av lycka och stolthet. Inte alls olikt när Stefan Holm klev högst upp på prispallen i Aten 2004. Tårarna var inte långt borta. Plötsligt spelade det liksom ingen roll att vem som helst kan göra det och att åtskilliga gjort det före oss för nu är det faktiskt vi som har gjort det. Gjort dig. Och att döma av dina suddiga svartvita konturer har vi gjort ett jättefint jobb. Enligt barnmorskan är du också helt normal för din ålder. Även om jag tyckte mig se att det ena lårbenet var en tredjedel kortare än det andra, men som jag sa till din mor: - Om det enda problemet är att du får ha en platåsko, istället för två, resten av livet kan vi skatta oss lyckliga.

Mitt råd till dig mitt 19-veckors (tydligen) ofödda foster är: Pracka inte på folk dina bilder av suddiga ultraljud för ingen bryr sig. Men se för guds skull till att betala åtminstone tjugo kronor så du kan få en bild för eget bruk. Du kommer att vilja titta på den. Igen och igen.

Fredagsmys #2

Så blev det fredag igen. Innan förra söndagens ångest ens hunnit ebba ut stundar en ny helg. Pratade med en kollega igår om hur tidsuppfattning förändras med tiden. Om hur terminerna som elev kändes evighetslånga medan de numera försvinner med en hiskelig hastighet. Vi lever verkligen i ett hamsterhjul där allting snurrar på och man kämpar för att hänga med. Plötsligt inser man allt man behöver göra för att hoppa av är att lugna ned sig, sakta ner och stanna upp. Sen sätter man sig vid vattenskålen, tar en klunk, lutar sig tillbaka och slappnar av. Det gör jag nu.

Snart cyklar jag bort till Folke för att skapa konst. Närmare bestämt trailern för nästa upplaga av den vida omtalade semi-årliga vardagsrumsbordstennisturneringen. Vi har båda fått i läxa att skapa ett bildmanus och nu ska jag försöka få genom så mycket som möjligt av min artistiska vision utan att kränka hans konstnärliga integritet. Det kommer krävas fingertoppskänsla av Mourinho-mått. 

Men först. Det är fredag och därför dags för musiktips. Idag pumpar vi en klassisk rockrökare, fortsatt på temat föräldraskap. Så höj upp volymen så högt att det blir äckligt och njut av Danzigs Mother.

Everybody was Kung Fu-fighting

I femtonårsåldern fick jag för mig att jag skulle börja med kampsport så jag lånade ett par judobrallor av en kompis och gick till idrottshallen för att lära mig Kung Fu. Väl där blev jag hårt drillad av en mustaschprydd man i bar överkropp som hela tiden uppmanade mig att sparka honom allt vad jag kunde i sidan medan han stod som en hårig staty utan att röra en min. Förutom då han öppnade munnen för att med oönskad övertydlighet beskriva min uppenbara brist på styrka, mod och manlighet. Jag fortsatte i ett par veckor men ganska snart dog mitt intresse ut. Om det berodde på min ovilja att bli offentligt förnedrad eller att ration mellan antalet armhävningar på knogarna och antalet utdelade dödliga hoppsparkar var, i mitt tycke, gravt snedvriden, minns jag inte riktigt. Men slutade gjorde jag. Det skulle dröja nästan ytterligare femton år innan jag satte min fot i en kampsportslokal igen. 

Någon gång under studenttiden i Växjö hade jag blivit rejält biten av det som kallas MMA, Mixed Martial Arts. Kampsporternas kampsport. Först tyckte jag det var barbariskt och obehagligt men det var inte utan att något väcktes inom mig. Något djuriskt som legat djupt begravt inne i bröstet och bara väntat på en chans att få bejakas. Jag gick från att bli fascinerad och intresserad till besatt till den grad att jag tankade hem alla matcher jag kunde komma över och följde alla nyhetssidor jag hann med, svenska såväl som utländska. Jag kände till alla fighters, kunde rabbla resultaten i alla stora matcher och namnen på alla vinnande grepp och strypningar. Men mitt praktiska kunnande sträckte sig inte längre än till ett ensiffrigt antal knogarmhävningar och slappa sparkar mot en halvnaken mans mellangärde.

För att få en ändring på detta bestämde jag mig för att leta rätt på en MMA-klubb när jag flyttade till Malmö. Jag fann flera stycken. Billigast var Frontier MMA i Rosengård. Jag hade aldrig ens varit i Rosengård. 
-Är det inte farligt där?, undrade jag. 
-Äsch, det är ingen fara, svarade min vän Isac och sen körde vi tillsammans till Kulladal där Frontiers brasilianska jiu jitsu utövades då. Brasiliansk jiu jitsu är det viktigaste momentet i markkampen som finns MMA men samtidigt en egen sport där slag och sparkar ej är tillåtna. Med andra ord en väldigt bra början för den som inte direkt vill bli boxad på näsan med lövtunna handskar. 

När jag för andra gången i mitt liv satte min fot i en kampsportslokal möttes jag av en mycket vänlig och lugn man med utpräglad stockholmsdialekt som direkt fick mig att känna mig väl till mods. Tre år senare har jag fortfarande inte hört honom säga ett enda ont ord om min styrka, mitt mod eller min manlighet. Och då ska gudarna veta att han haft både tillfällen och fog för det. Bobby Sundel driver en kampsportsklubb där han lär ut mycket mer än den ädla konsten att under organiserade former slå någon på käften. Han lär ut respekt medmänniskor mellan, oavsett ålder, kön, etnicitet och alla andra tänk- och otänkbara olikheter. Blandningen av människor på mattorna i källaren på Rosengårds idrottshall är total. De lokala kidsen samsas med it-tekniker, death metal-musiker, MMA-proffs samt en och annan autonom anarkist. Alla med olika förutsättningar såklart men istället för faktorer som socioekonomi och emotionellt bagage handlar det om storlek, styrka och teknik. Och när man gång efter annan blir utstrypt av en 20 kilo lättare tonåring så blir man, om inget annat, oerhört ödmjuk inför vad träning och teknik kan åstadkomma.

Bobby Sundel, Frontier MMA och kampsport generellt lär dig ett, av samhället, högt värderat uppförande där människor, lokaler och traditioner respekteras. Det lär dig hur våld faktiskt påverkar en person och ger dig ett realistiskt förhållningssätt till slag och sparkar mot en medmänniska, istället för det, måhända oerhört underhållande men fullständigt världsfrånvända, tv-våldet som Hollywood matat oss med under årtionden. Det lär dig att försvara dig själv och dina nära om du, hemska tanke, någonsin hamnade i en situation där det skulle behövas. Men framförallt ger det dig glädje och välmående då det är den roligaste träningsformen som finns.   

Kvällens råd till dig mitt ännu ofödda barn blir detta: Var hövlig, men dödlig. I dubbel bemärkelse.

Polaren Per

Jag var fjorton år, kortväxt, mullig och rökte röda prins. Han var fem dagar yngre, lite kortare, något mulligare och rökte det som bjöds. Vi träffades i den provisoriska skateparken på Jotex i Åhus och ganska snart frågade han om han fick låna en cigg. Jag svarade nej och han tyckte jag hade en tråkig attityd. Jag tyckte han var en snyltare. Så fortsatte det. Han frågade efter cigaretter, eller snus, och jag sa nej och köp eget. Sedan tog han en cigg eller snus i alla fall. Min polare Per. Pelle.

Vi kom varandra allt närmare, blev äldre och saker runtomkring förändrades. Men snyltandet bestod. Pelle höll alltid på ”att sluta” så det var aldrig lönt att köpa egna, resonerade han. Ge fan i mina, resonerade jag och fortsatte att påpeka hans parasiterande. Till en dag då han fick nog av mina köp eget snus och rök dina egna cigg och röt tillbaka:

 - När du slutar låna pengar av mig så ska jag sluta snylta på dig!

Under väldigt lång tid hade jag lånat pengar av Pelle. Inga astronomiska summor men tillräckligt för att jag skulle kunna upprätthålla min levnadstandard hela månaden ut eller unna mig en skidsemester trots skrala inkomster. Då han var långt mer ekonomisk än jag hade han alltid extra på något konto och väntade tyst och tålmodigt på att jag, som ingalunda var en punktlig låntagare, skulle få medel nog att betala tillbaka.

När hans ord sjunkit in insåg jag att jag behövde rannsaka mig själv. Kanske var jag inte sådär härlig och fri från fel som jag gick runt och trodde. Men min polare Per däremot, han var hyvens. Ju mer jag tänkte på det desto fler bevis på hans ödmjukhet flöt upp till ytan. Som den gången när jag satt och plinkade introt till Nirvanas Come as you are, som för övrigt än idag är det enda jag kan spela hjälpligt på en gitarr, och han som svar på min fråga om han kunde spela rev av hela Oasis Wonderwall som om han vore en förlorad Gallagher-broder. Eller när han fixade underhållningen till en nyårsfest, ett eget På Spåret, som överträffade alla avsnitt som någonsin sänts på TV. I flera veckor efteråt var jag övertygad om att han skulle kunna försörja sig som resmålsskrivare för SVT. Eller som för någon månad sedan när han plockade fram en inspelning med Streetjunks, hans hiphop-band från mellanstadietiden där han tidsenligt producerade och rappade fram moderna klassiker som Jag är en transvestit och Panasonic Special på ett så samhällskritiskt sätt att Så mycket bättres Ken Ring hade önskat att det var hans låtar framförda av Ulf Dageby på bästa sändningstid.

Pelle är en bra musiker, en bättre människa och en bästa vän. Han har gett mig tak över huvudet, pengar att röra mig med och så många minnen att jag omöjligt kan minnas dem. För en månad sen frågade han försynt om det fanns någon möjlighet att han och hans familj skulle kunna bo hos oss ett tag medan de väntade på att deras husköp skulle gå genom.

 –Självklart, svarade jag och menade det. En vecka senare tog han mig åt sidan efter en Korp-match i fotboll och frågade om vi var helt säkra på att det gick bra. Poängterade att vi inte skulle känna oss tvingade på något sätt. Jag kände inte mig tvingad, jag såg det inte som en uppoffring eller något besvär och försäkrade honom om att de var välkomna.

Jag är skyldig Pelle detta. Inte för att jag fått bo hos honom när det krisat för mig. Inte som ränta på årens alla lån. Inte för att han, Mia och Olle, 10 månader, annars hade hamnat på gatan. Utan för att jag, utan Pelle, förmodligen fortsatt vara en självförhärligande snorunge.

Så nu bor vi här tillsammans och det är verkligen inget besvär. Pelle lagar mat, Mia diskar och Olle lever rövare. Ibland lagar Mia mat, Olle tar en tupplur och Pelle lever rövare. Vi har riktigt roligt ihop. Och mitt barn, det jag vill att du tar med dig av denna historia, det råd jag vill ge dig, det är att när Olle om tretton år ber dig om en cigg, då ser du till att inte ha några- för inget ser löjligare ut än barn som röker!

Fredagsmys

Vissa människor lever för att jobba medan andra jobbar för att leva. Vi som tillhör den sistnämnda gruppen kanske inte når samma ekonomiska höjder eller samhälleliga status som de i den förstnämnda men vi har något som de aldrig kan ta ifrån oss- fredagskänslan. En närmast euforisk känsla, nej, ett sinnestillstånd (läs som Barney i How I Met Your Mother), som så smått smyger sig på redan vid uppvaknandet och sedan sakta stegras under dagen för att kulminera när man lämnar arbetsplatsen och stormstegar mot helgen. Där befinner jag mig nu, mitt kära barn, och jag hoppas att du en gång kommer att få uppleva det nirvana som fredagsmys faktiskt är. Skulle det nu bli så att du blir din generations Steve Jobs så går det väl också an, men du ska veta att du missar något mycket, mycket mäktigt.

En vanlig fredag kommer jag hem till en tom lägenhet då jag har det stora privilegiet att jobba i ett yrke som fortfarande har relativt fria tider. Din mor anländer i regel någon timme senare och då står jag i köket med en kockkniv i ena handen och något svalkande i andra med musiken högt spelandes ur vår Clas Ohlsson-anläggning som står gömd under köksbordet. Vi äter och samkvämar och har hur trevligt som helst och vi vet aldrig vart kvällen tar oss. Allra oftast inte längre än till soffan dock. "Det har varit en lång vecka och nu är det faktiskt På Spåret på tv."

Men det här med musiken är viktigt och den faktiska anledningen till detta inlägg. Varje fredag tänkte jag lägga upp en låt här som förhoppningsvis kan ge oss något att prata om i framtiden. För om vårt förhållande ska bli som mitt och din farfars gäller det att vi delar musiksmak- och intresse, annars blir det många pinsamma tystnader vill jag lova. En sak jag alltid undrat om din farfar är om han har världens bästa årtals-minne. De flesta av våra samtal börjar med att han säger ett årtal, minst 25 år bakåt i tiden, och sen vilket världskänt band han såg på vilken liten konsertlokal innan bandet slagit genom. Själv kan jag knappt minnas vilket år du blev till. Trots att jag lever i det.

Första fredagen kommer en fin gammal klassiker som jag fick skickad till mig av din moster Emma när hon precis nåtts av beskedet om din existens. Att hon skickade just den låten tycker jag är väldigt talande för henne som person och jag vet att du kommer lära mycket av henne, det har jag gjort. Nu ska hon till Kenya och fråga bönder om deras benägenhet att odla med eller utan försäkring. Eller nåt sånt. Du får fråga henne själv när du är gammal nog. 

Paul Dennis - Jaså du, man ska bli farsa 

Tomheten

Gick in på facebook på lunchen idag och såg min vän Sebastians status: Tomheten. För en kort sekund undrade jag vad som föranledde denna, för honom, enorma känsloyttring innan minnet från gårdagen slog mig med kraften av tusen Christiano Ronaldo-löpsteg. Samma sak varenda j***a gång. Man bygger upp förväntningarna och intalar sig själv att detta är kvällen då magin händer. Igen, bör väl tilläggas. För min generation fick uppleva sommaren 1994.

Jag skulle fylla 13 och var på höjden av mitt fotbollsintresse. Drömmen om en proffskarriär hade väl naggats något i kanten i takt med annalkande mullighet och fallande målskörd men brann ännu vilt inuti mitt barnabröst. Jag följde alla Europas ligor och gjorde min egna idolkort, kompletta med handmålad bild och all nödvändig statistik. Märk väl att detta är långt före allt vad Alta Vista- eller google-sökningar hette. All min vakna tid ägnades åt fotboll. Mitt i allt detta hade det svenska fotbollslandslaget kvalificerat sig för VM i USA. Resten är historia. Alla minns Dahlins slängnick, Brolins frispark, Ravellis räddningar, matchen mot Rumänien, Henke Larsson mål mot Bulgarien, Kennet Anderssons pistoler och precis allt annat. I alla fall alla vi som ser om VM-krönikan åtminstone någon gång varje år. Bara för att få uppleva magin igen. 

För frågan är hur många gånger man orkar ladda om och tagga till och övertyga sig själv om att nu har vi chansen, nu har vi förutsättningarna, nu har vi laget eller superstjärnan som ska ta oss hela vägen. Eller åtminstone tillbaka till prispallen. Hur många gånger orkar man göra det bara för att återigen sitta där tyst i soffan, eller ännu värre på arenan, sviken, förbannad och fullständigt tom efter ännu ett nedrigt nederlag?

Svaret på den frågan, mitt barn, är: Så många gånger som det krävs. För det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls.

Råd #6

Använd aldrig någonsin argumentet "men dom får ju säga vitlök och finska pinnar" om du kräver din rätt att säga "negerboll". Du KOMMER att bli bortadopterad.

Folke

Jag flyttade till Växjö hösten 2005 efter att ha levt mina första 24 år i Kristianstad. Hade det inte varit för min polare Per hade jag nog fortfarande varit kvar där. Han hade tagit steget ett par åt tidigare och blev den trygga fristad som krävdes för att jag skulle våga ta steget. Till Växjö kom jag och platsen på Pelles soffa var min, bara min. Så småningom skaffade jag eget boende och återupptog mina lärarstudier efter en liten avstickare i socialpsykologins förtrollade värld. Med en ny ämnesinriktning på nytt lärosäte i ny ort följer likaledes nya klasskamrater. En främling är bara en vän du inte lärt känna än, sägs det, och det kan väl stämma till viss del. Men faktum är att nya sociala situationer är skitläskiga och denna dag var inget undantag.

Där satt jag alltså i en gigantisk takvåning i en byggnad som kallas ”skeppet” och väntade på att mitt namn skulle ropas upp och sedan bli tilldelad en arbetsgrupp. Men mitt namn uttalades aldrig. Så försynt smög jag upp till läraren när jag försäkrat mig om att uppropet var till ända och förklarade att jag önskade deltaga i kursen. -Inga problem, lugnade läraren, och fortsatte med att leta runt i klassrummet efter lämplig grupp. -Han kan vara med oss, sa en ung asiatisk tjej och jag såg till min lättnad att hon tillhörde ett gäng ungdomar som jag skulle kunna komma väl överens med. Med så mycket förställd självsäkerhet som jag lyckades frammana presenterade jag mig och förstod snabbt att denna grupp kände varandra väl sedan tidigare. En person saknades dock denna dag. En man vid namn Folke. Föga visste jag då vilken betydelse denne man skulle få på mitt liv, min person och i förlängningen även dig, mitt barn.

Va e Folke för ett namn, måste va en gammal gubbe, tänkte jag på väg till första sammankomsten med gruppen. Jag klev in i lägenheten till tonerna av ett orytmiskt gitarr-plinkande och scannade genast rummet efter den överårige Folke. Vid första anblick ingenting. Sedan fastnade min blick vid plinkandets ursprung och där i en soffa satt en reslig herre med lång snedlugg djupt nersjunken och drog i gitarrsträngarna med samma självklarhet som om han uppträtt för en fullsatt Friends Arena och faktiskt kunde spela gitarr. –Hej. Jesper. Sa jag. -Jaså är det du som Jesper? svarade han och skrattade till. -Folke heter jag. -Trevligt, sa vi i kör och först långt senare fick jag reda på varför han hälsade så glatt den gången. ”Gubben” såg ut att vara i min egen ålder och pratade en dialekt klart mer exotisk i Småland än vad skånskan är. Någonstans norrifrån, måste det vara, med sådana uppländskt rullande r och vokalljud som främst för tankarna till en lätt överdriven salivproduktion, funderade jag. Mycket riktigt visade det sig snart att Folke var från Gävle, som trots dess närhet till Stockholm, faktiskt geografiskt räknas till Norrland.

Jag tyckte genast mycket om Folke. Han var trevlig och social. Hade ett finger med i det mesta och jag förstod att om man hänger med honom får man uppleva en hel del. Jag antar att Folke fattade tycke för mig också för när han behövde en ny rumskamrat, efter att Isac lämnat honom för kärleken, var det mig han frågade. Och om jag måste tacka Per för att jag faktiskt lämnade min trygga hemort och för första gången fick uppleva något nytt måste jag tacka Folke för följande företag:

Folke tyckte vi skulle plugga utomlands och innan jag visste ordet av var vi utbytesstudenter i Nederländerna och skaffade både vänner och minnen för livet. Där lärde jag känna människor som jag sedan bestämde mig för att flytta ihop med i Australien. Problemet vara bara att jag inte hade några pengar. Alls. Folke lånade mig till flygbiljetten och hävdar än idag att dessa pengar skulle gått till en helarmstatuering som han fortfarande inte skaffat på grund av mitt lilla nöd-lån. När jag kom hem från Australien, återigen utan både pengar och sysselsättning, fick jag bo hos Folke. Folke skaffade mig ett jobb som elevassistent vilket gjorde att jag bestämde mig för att faktiskt bli lärare, något jag helt hade gett upp planerna på. För jo, just det, någon examen fick jag aldrig där i Växjö, trots Folkes ivriga påhejningar. Han gjorde sitt bästa och vi skulle till och med skriva examensuppsatsen ihop men efter att jag ställt in, jag vet inte hur många, planerade pluggträffar tröttnade han på att jag prioriterade sena nätter och dagtidstelevision framför vår faktiska framtid och skrev uppsatsen själv. Sedan fick han sin examen, började jobba, vidareutbildade sig till SFI-lärare, tröttnade på sin degiga student-kropp och skaffade sexpack och blev certifierad crossfit-instruktör, lärde sig surfa och skaffade sommarjobb som språkreseledare bara för att varje år få uppleva allt som världen har att erbjuda. Alla utgifter betalda.

Folke är en äventyrare. Kanske inte i samma anda som Göran Kropp, mer av en vardags-äventyrare som får saker att hända och med lite tur hakar man på när det händer. Nu ska vi bege oss ut på det största äventyret av alla, din mor, jag och du. Och kan du tänka dig mitt barn, att utan Folke hade det så klart inte heller varit möjligt. Inte för att han donerade sperma eller så men han fixade in mig på Slottsstallarna, Växjös största och mest mytomspunna studentpub, där han var arbetsledare. Detta ville jag också bli då det med denna prestigefyllda post medföljde en hel del privilegier såsom rätten att sitta med vid anställningsintervjuerna. Efter en tids hårt slit, och bra känningar i ledningen, blev också jag arbetsledare. Och vid den första, och enda skulle det visa sig, anställningsintervjun jag någonsin närvarade klev en flicka från Flen in, med en dialekt nästan lika uppseendeväckande som själve Folkes, och ett så tilltalande yttre att det efteråt fick mig att utbrista:  henne ska jag ha!  Möjligtvis med en vokabulär mer passande för en 25:årig pojkspoling omgiven av andra 25:åriga pojkspolingar berusade av maktkänslan beslutsfattande av denna dignitet skänker och kanske också alkohol.

Jag fick henne. Och vi ska få dig. Tack vare en mängd tillfälligheter som sammanföll på ett perfekt och precist vis. Och Folke.

Man ångrar bara det man inte gjorde, lyder ett annat ordspråk. Om det stämmer vet jag väl inte direkt men det jag kan säga är att varje gång du sätter dig själv i nya och främmande situationer, möter andra kulturer och människor och lämnar ditt trygga hem växer du som människa. Utan Folke hade jag varit en bra mycket mindre man. Därför säger jag till dig nu mitt barn: Var mer som Folke. (Alternativt, skaffa en egen Folke.)

Lögnen

Idag är det fars dag. Jag köpte en farfars-tröja till min pappa som han fick igår. ”Är det för att han ska bli farfar?”, sa min äldre syster, din faster Linda, och jag förbannade hennes kvickhet och önskade att jag själv kommit på det. ”Ja jo, det är det ju. Men det är också ganska trendigt”, stammade jag fram.  Din farmor passade på att slänga in en kärleksfull pik om din farfars vikt, ”du skulle nog ha köpt 2 XL”, och följde upp med det inte fullt lika diskreta ”du vet Sandor? Han har gått ner 12 kilo, ser helt annorlunda ut nu, skitsnygg!”.

Pappa ville först inte öppna paketen utan spara den och öppna den hemma i godan ro. Kanske för att han förutsåg morsans påhopp men mest troligen för att det faktiskt är ganska jobbigt att få present på det viset. Plötsligt står man i centrum och ska belönas trots att man inte presterat något (nu kanske det är en prestation som förtjänar en bemärkelsedag att bara vara pappa, det lär jag väl bli varse om, men belöningen är i alla fall inte kopplad till någon direkt prestation) och så förväntas man bli glad och tacksam oavsett vilket skit som göms bakom omslaget. Personligen är jag inte mycket för presenter alls och har till exempel i flera år försökt få hela familjen att helt sluta med julklappar. Än har jag inte lyckats och får räkna med ännu en jul där hela årets besparingar försvinner under ett par desperata timmar i ett köpcentrum den 23:e december.

Att jag faktiskt köpte en present i år var mest en tillfällighet för jag såg en ”fars dag”-skylt när jag gick förbi en Dressmanbutik. Jag har sällan med mig något till värden när jag blir bjuden och lägger väldigt få födelsedagar på minnet. Jag gratulerar ingen på Facebook. Skickar inte ens en poke. När jag i somras hade missat någon presentkrävande händelse, kanske farsans födelsedag för det ligger rätt i tiden, fick jag svidande kritik. Samtidigt fick mina två systrar en massa beröm för de minsann alltid hade med sig blommor och kom ihåg att ringa när det var något. När pappa sen antydde att det var dålig stil av mig fick jag nog och utbrast: ”det här skulle egentligen bli en överraskning men eftersom du sitter här och svartmålar mig får jag väl avslöja det redan nu. Vi har köpt biljetter till Sweet/Slade/Smokie-konserten som ni ska på och bokat bord på restaurang som vi bjuder på så vi kan få en mysig helkväll i Malmö tillsammans”! Mitt uttalande fick omedelbar effekt. Farsan bad om ursäkt och morsan blev lyrisk. Vilken fullträff, tänkte jag samtidigt som jag googlade ”biljetter till Sweet” under bordet.

Rådet till dig mitt ännu ofödda barn är således; köp aldrig några presenter så förväntar ingen sig några presenter. Den principen bör du fria till.

Tankar från ett väntrum

Förra veckan satt jag på mödravårdscentralen och väntade på din mor som hade något ärende där. Jag trodde att detta var något som förväntades av mig som blivande pappa. Alltså att vara aktiv och inblandad, att ställa upp och ”vara där”. Att sitta i ett väntrum på MVC. Jag borde nog förstått bättre när din mor överhuvudtaget inte tjatade på mig och till och med sa att jag inte behövde följa med om jag inte tvunget ville. Men jag följde med. Väl där kände jag mig direkt obekväm och malplacerad. Rummet var fyllt till bredden av gravida kvinnor men de ”närvarande” männen lös med sin frånvaro.

Som ensam man i ett rum med bara kvinnor blev jag väldigt självmedveten och tankarna började skena. Efter ett kampsportsrelaterat upptåg ett par dagar tidigare var mitt ansikte aningen härjat, med någon blåtira och sådär. Detta i kombination med att ingen annans pojkvän/sambo/man var där ledde mig till slutsatsen att väntrummets alla kvinnor tänkte att jag måste vara offer för våld i hemmet. Att jag fick stryk av din mamma.  Att jag var en svag och ynklig man som inte vågade säga emot eller stanna hemma när det vankades MVC-besök. Och mycket riktigt, när jag tittade upp såg jag kvinnornas ömkande blickar. Snabbt rätade jag på min rygg och särade mina ben så jag inte längre satt som en kutryggig hipster med korslagda ben krökt över en väldigt liten kopp specialbryggd java på ett familjeägt kafferosteri.

Rakryggad och bredbent satt jag nu men kände fortfarande hur de medkännande blickarna brände och jag var tvungen att begrava ansiktet i min medhavda bok för att kvinnorna inte skulle få vatten på sin kvarn när de upptäckte mina, av skammen, nu blossande röda kinder. Tyvärr ville det sig så illa att just det avsnittet i boken var ett särdeles sorgligt stycke som så vackert berättade om hur Oves fru blev förlamad efter en bussolycka i Spanien och hur Ove sökte hämnd och upprättelse som en följd av detta. Tids nog ska jag läsa Fredrik Backman för dig mitt barn och då kommer du förstå vad jag menar. Jag blev väldigt gripen av kapitlet och märkte allt för sent hur ögonen hade börjat vattnas, halsen stocka sig och snoret samlas i näsan. 

Så nu satt jag alltså där, en ensam blåslagen man som skämdes för att han trodde att omgivningen såg honom som ömklig, och snörvlade. Det fanns bara en sak att göra. Jag la ner boken, började hosta våldsamt och fejkade en akut förkylning. Med händerna för ansiktet sprang jag till toaletten där jag högt och tydligt snöt mig och hostade ett par gånger till. Tillbaka i stolen började jag läsa om första kapitlet, när Ove ska köpa data, för det är ett roligt och riskfritt kapitel. Men jag hann inte så långt för din mor kom ut och kallade in mig i rummet där hon lade sig på en brits och fick gegga på magen. Sen lyssnade vi på dina hjärtslag. 154 i minuten. Det var helt otroligt och plötsligt brydde jag mig inte ett dugg om de där dömande fruntimmerna på andra sidan dörren.

Tänk inte så himla mycket.

Barn är som bootcut-jeans

Länge har jag varit helt ointresserad av det här med att skaffa barn. Andras kan vara kul under begränsade perioder men några egna har inte varit aktuellt. Förrän nu. Plötsligt kändes det inte alls som om det skulle vara en katastrof om din mor blev gravid och ganska snart var tanken till och med lite lockande. 

Det gick snabbt från att jag var helt emot idén till att jag ville ha. Jag misstänker att det berodde på att alla våra bekanta har eller ska ha barn. Nu är det bebisar och putmagar överallt och först tänker man att "det där ser ju för löjligt ut" men snart vänjer man sig och innan man vet ordet av argumenterar man med sig själv: "men är det inte rätt fräckt ändå?" och till sist bara måste man ha! Precis som bootcut-jeansen i början på 2000:talet.

Nu är det inte så att jag jämför dig med en tio år gammal modemiss. Det jag säger är att det är jobbigt när man högt och med eftertryck har basunerat ut åsikter och principer bara för att upptäcka att man inte längre står för dem. 

Så mitt råd till dig är: Gift dig inte med dina åsikter. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. 

Välkommen till världen

Detta skriver jag för din skull, du, mitt ännu ofödda barn. Eller ofödd vet jag inte om du är. Kanske är du en treårig asiat på ett barnhem i Bangladesh som kommer till Sverige och våra öppna, älskande armar först som tonåring. Det är mycket möjligt, till och med troligt, att jag är oförmögen att föröka mig på naturlig väg. Därför bör jag hålla ett öppet sinne inför alternativa vägar in i föräldraskapet. Såsom adoption. Eller artificiell insemination. Det sistnämnda kan jag se både för- och nackdelar med. Bra är ju att jag kan välja egenskaper hos spermadonatorn och på så vis få någon som rent biologiskt påminner om mig själv. Eller ännu hellre, egenskaper som är bra och användbara för dig; som extremt tidig pubertet så du kan dominera dina jämnåriga i alla sporter i ett par år innan de andra kommer ikapp, eller musikalitet så du kan bli rockstjärna. Jag har alltid närt en rockstjärne-dröm men saknar tyvärr förutsättningarna och om jag då hade fått möjligheten att leva ut den indirekt genom dig så hade jag blivit glad. 

Men det där är något jag och din mor får ta ställning till när det blir aktuellt. Först ska vi försöka på det gamla hederliga sättet. Genom att älska passionerat och oskyddat. Jag förstår att detta är ett ämne du helst vill undvika att tänka på men det är lika bra att du vänjer dig. En öppen och naturlig inställning till sex och samlevnad kommer hjälpa dig senare i livet och rädda dig ur många potentiellt pinsamma situationer. Om du dessutom påminner om din far så kommer du att vilja sova mellan dina föräldrar tills du är 11 år gammal och lär då oundvikligen klampa in vid de mest olämpliga tillfällen. Så mitt första råd till dig är att när det gäller sexualitet, nakenhet, orena tankar och udda läggningar ska du komma ihåg Kamratpostens bevingade ord: Allt är normalt.

Ovanstående skrev jag i somras när jag satt i solen och bestämde mig för att jag ville skaffa dig. Ett par veckor senare blev du till. På helt naturlig väg.