En bättre människa

Din ankomst har fått mig att reflektera en del över mitt eget beteende. Tidigare har det räckt med att bara veta skillnaden mellan rätt och fel, att kunna förstå och förklara det här med moral och etik logiskt och intellektuellt. Men eftersom barn som bekant inte gör som man säger utan som man gör försöker jag nu aktivt bli en bättre människa. Reser mig för äldre på bussen, släpper före folk med färre varor i butikskön och ljuger inte längre för att framstå som bättre eller mer intressant (nåja, häromveckan blev jag avslöjad med handen i valurnan, så att säga, av din gammelfarmor när jag inte svarat helt sanningsenligt på vilket parti jag röstat på senast. Bebissteg, min son. Bebissteg.) Jag får väl erkänna att det ännu inte känns helt naturligt.

Häromdagen, när du och jag varit och handlat och nästan kommit hem, möter vi en kvinna som hysteriskt gråtande springer förbi oss. Bakom henne kommer en mycket mindre hysterisk man som strax är ikapp och tar tag i tjejen varpå båda stannar abrupt. Detta ungefär tio meter bort. Mannen pratar bestämt med den gråtande kvinnan samtidigt som han ser ut att slå sig själv i huvudet. Jag kan inte avgöra om han försöker be om ursäkt för något eller om han läxar upp henne. Jag förstår att jag måste göra något. "Ursäkta behöver ni hjälp?", frågar jag och tittar på kvinnan. Mannen tittar åt mitt håll, ser uppriktigt förvånad ut, och svarar:

- Nej, det är okej, vi klarar oss.
- Är det säkert?
- Ja, vi löser det här, upprepar mannen.

Jahopp, va fan gör jag nu då, tänkte jag. Här kan jag inte stå och se dum ut hela dan. Dessutom har de ju i princip försäkrat mig om att det inte är någon fara. Hon extremt indirekt genom sin tystnad, men ändå. Jag bestämmer mig för att lämna dem och börjar rulla vagnen snett framför mig så jag hela tiden ser paret i periferin. När vi når dörren stannar jag till en stund innan jag släpper dem med blicken och går in i huset. Väl uppe i lägenheten skyndar jag ut på balkongen för att kolla om de är kvar. Det är de inte. De varken syns eller hörs till. Ångesten börjar brottas med bortrationaliserandet. Men vad skulle jag gjort då? Någonting annat. Något mer. Något.

I morse gick jag i godan ro genom centralstationen på väg till spår 3A i sedvanlig ordning. Eller inte riktigt i sedvanlig ordning eftersom jag gick i godan ro. Med en kvart till godo. Framför mig rullade en överlastad vagn vilken i vanliga fall förmodligen inte fångat min uppmärksamhet alls. Men just denna morgon var den svår att missa då halva lasten föll i golvet med en uppseendeväckande högljudd smäll i ett i övrigt tyst ekande tomrum. Att låtsas som att man inte märkt något var alltså inget alternativ. Jag skulle kunna låtsas som att jag hade bråttom till tåget. Mitt gamla jag hade gjort det. Men den nya förbättrade versionen stannade upp, såg en märkbart irriterad ung kvinna och ställde den numera standardiserade frågefrasen; "behöver du hjälp?" 

Den unga kvinnan svarade något som jag bara delvis uppfattade dels på grund av att jag lyssnade på Morgonpasset i mina hörlurar och dels därför att hon verkade förbanna ett okänt väsen som hade packat vagnen för hårt, alternativt för full. Jag utgick dock från att hon ville ha hjälp och började plocka ihop några förlupna burkar. Plötsligt blev jag väldigt självmedveten då jag insåg att det satt folk överallt runt oss och bevittnade spektaklet. Försiktigt kände jag baktill på byxlinningen och visst hade de glidit ner lite för lågt, så där som de gör när man sitter på huk eller knä. Med ena handen drog jag upp kalsongerna samtidigt som den andra började staplade burkar i en låda. Snart kom en medelålders dam också till undsättning och vi fick igång ett väl fungerande samarbete utan att kommunicera verbalt. Inte så att hon inte försökte. Hon pratade på som bara den, det kunde jag se. Det vara bara det att jag fortfarande hade hörlurarna i och saknade sinnesnärvaro att ta ut dem. 

Det var en stressig situation. Blickarna brände i ryggen, framför allt i ryggslutet kanske, och jag hade hunnit bli svettig och nervös över att vara i, vad jag förmodade, hela centralstations blickfång. Snart hade vi tillsammans stoppat den sista lakritsstången i den söndriga lådan och snabbt var jag på fötter och höll fram lådan mot den unga tjejen; "ska jag slänga denna", frågade jag. Såklart hörde jag inte hennes svar och hann i ärlighetens namn varken läsa några läppar eller något kroppsspråk innan jag tittade först på tjejen och sen på damen och sa "lycka till". Jag log generat över hur konstigt det måste uppfattats att jag sa just lycka till när jag tittade på tanten som såvitt jag visste inte var i något behov av en lyckönskning just då. Under ett ögonblick övervägde jag att förtydliga att kommentaren var avsedd för den unga tjejen i hennes fortsatta kamp med vagnen men vände istället på klacken och satte av mot närmaste soptunna där jag släppte lådan med lakritsstänger innan jag försvann ner på spår 3 utan att se tillbaka. 

Det är en process det här. Man blir inte bra på en dag.

Just det ja. Din mammas cykel blev stulen igår. Vi kanske ska börja där. Ge fan i andras cyklar. Det gör jag.

Halvårs-avstämning

Idag fyller du 6 månader. På den tiden har du skaffat en tand i underkäken, lärt dig styra gåstolen (raka vägen är inte synonymt med bästa), och sagt "pappa" åtskilliga gånger. Jag har sett hundar på Youtube härma sina ägare och formulera tvåstaviga ord. De klippen brukar ha tokmånga visningar. Du kanske inte är hyperintelligent men väl i klass med en youtube-hund. I ärlighetens namn så har alla ovan nämnda saker inträffat de senaste dagarna. Fram till dess var det enda speciella med dig munkfrillan som du så olycklig föddes med, med mycket hår i nacken och på sidorna men väldigt tunt på hjässan, raka motsatsen till de senaste årens rådande hår-trend. Den frillan har du för övrigt kvar.

De största förändringarna här hemma har nog din mor och jag genomgått. Igår bakade jag en paj och i morse rensade hon avloppet på toa. Världen är som upp och ner.

Din blivande bästis föddes för en vecka sedan, sju veckor tidigt men ändå med bra mycket bättre kalufs än du. Och hans pappa säger att han redan börjat härda den lilla bebisens små bebisben med blompinnar för att påskynda broskbildning och lägga grunden till de dödliga low-kicks som kommer ta honom till toppen av thaiboxnings-världen. Eller till alfahane-statusen i ert förhållande. Ingen press.

Under din tid på jorden har det hänt lite andra saker såklart. Det är en ebola-epidemi i Afrika som verkar väcka en del fobier och farhågor hos annars sansade människor. Kanske är det senaste tidens zombie-fixering som ligger bakom. Vi har fått en ny regering, som i mitt tycke verkar vara utsatta för en hat- och smutskastningskampanj men jag kan inte riktigt uttala mig då mitt begränsade huvudutrymme oftast ockuperas av helt andra tankar som att om jag ger tiggaren utanför Konsum en tia, har jag då köpt mig tio fria passeringar? Eller varför prästosten smakar kaviar. Och är kaviar gott eller äckligt, hur kan det vara så svårt att avgöra?

Hur som helst; grattis på halvårsdagen grabben. Jag vill att du ska veta att även om jag driver med ditt utseende och sätt så gör jag det med kärlek. För jag tycker verkligen ofantligt mycket om dig. Så mycket att det känns i kroppen. När du vaknar på morgonen ligger du tyst och bara tittar till du upptäcker att jag också är vaken. Då ler du mot mig och det leendet landar som en bensinbomb i bröstet som blir alldeles varmt och skickar panikslagna signaler till tårkanalerna: "Vatten! Vatten! Vi måste ha vatten!" och så gråter jag. Jag gråter på riktigt. För att du ler. Och när du säger "pa-pa", rent mekaniskt och utan reflektion, blir jag så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Bokstavligt talat vet jag inte var jag ska bli av, jag vill liksom springa runt som förryckt och bara skrika: "Hörde ni, hela världen, han sa "pappa"! Det är jag som är Pappa".

Ha den äran son.

Lista över saker jag ska lära dig

Du ligger och sover. Din mor är ute och svirar. TV:n surrar i bakgrunden utan ljud och tystnaden och ensamheten får mig att fundera. Jag känner att vi glider ifrån varandra. Igår när jag kom hem från jobbet såg du mig och blev glad. Idag tittade du knappt på mig. Och när mamma gick började du gråta och var så otröstlig att inte ens Family Guy muntrade upp dig. Till slut fick jag klä av mig och springa runt, runt i lägenheten med dig i famnen för att du skulle tystna och tystna gjorde du fast förmodligen mer av chock än av lycka, misstänker jag. Men nu sover du alltså. Och jag gör en lista över saker jag vill att du ska kunna efterhand som du växer och blir vuxen. Så här ser listan ut för tillfället:

1. Knyta en slips – det är inte charmigt att be någon annan göra det efter du fyllt 12. 

2. Knyta en fluga – för allt som är värt att göras är värt att göras ordentligt. Och det är det bästa sättet att vinna din morbrors respekt. 

3. Hur man hanterar din mor när hon är ”hormonell” – Hon sa en gång att det var bara var att säga åt henne att skärpa sig när hon blev stingslig. Det är möjligt att den strategin funkar när man är nyförälskad eller om man är liten och söt. Men eftersom båda de stadierna är övergående är det viktigt att du lär dig en alternativ taktik. Göm dig. Bättre att fly än överhuvudtaget fäkta i det här fallet. Det hon inte ser kan hon inte vara arg på. Eller nåt. 

4. Att slåss – jag har aldrig varit i ett slagsmål och aldrig slagit någon på käften i verkliga livet. Men ibland önskar jag att jag hade det. Som den gången på en pub i Göteborg när en kille kom fram till mig, som hade mitt långa hår uppsatt i två hästsvansar, precis som Beckham i början av 2000:talet, och sade: ”Snygg frilla”. Varpå jag sa ”tack”, innan han fortsatte: ”För två år sedan”. Den killen skulle haft en propp. Eller åtminstone en kvick och elak kommentar. 

5. Att komma på kvicka kommentarer - så du slipper slåss.

Quid pro quo

Idag låg du och skrattade lika hysteriskt som din farfar framför "Pang i bygget" när din mamma strök sitt hår i ditt ansikte. Det såg så himla härligt ut och jag ville så gärna vara med och orsaka de där skrattsalvorna som vibrerar rätt upp i tårkanalerna på en, och snart dök chansen upp. Din mamma försvann in på toaletten och innan du förstod vad som hänt var jag där och viftade mitt hår under näsan på dig. Visst, det är inte lika långt och kanske inte fullt så väldoftande som mammas, och kanske hon inte river dig med sitt skägg när hon gör det, men du behöver ju inte börja störtböla. Du måste inte gå från ren eufori till total tröstlöshet när du ser mig. Precis som jag inte måste säga nej till kattungar, motocross-cyklar och smartphones i framtiden. Kom ihåg det.

Vatten över huvudet

"Rädda mig!" fick han fram under ett panikslaget ögonblick då han med en kraftansträngning fått huvudet ovanför vattenytan. Skräcken i hans ögon var verklig och genomträngande. "Walter, nu tar du hans hand och drar in honom", upprepade jag till hans kusin, denna gång långt mindre sansad än när jag sa det nyss. Kusinen lyder nu och lyckas med nöd och näppe trippa ut till honom med näsan i luften. Den nödsatte pojken klamrar sig krampaktigt fast vid den anländande mänskliga livbojen, men bojen är inte stark nog och plötsligt är båda fast på för djupt vatten. Deras små kroppar kämpar med alla lemmar för allt de är värda men inget tycks ta dem närmare fast mark under fötterna och möjligheten att få uppleva sommarens sista skälvande dagar. "Hoppa i och ta dem nu!", skriker en röst från andra sidan poolen. Rösten är din äldre fasters. Något inom mig själv måste ha sagt samma sak för jag har tömt fickorna på innehåll. Ändå hoppar jag inte i utan börjar istället så sakteliga ta av mig shortsen samtidigt som jag, så pedagogiskt jag kan, fortsätter ge instruktioner om hur pojkarna ska ta sig till kanten. Det är nu uppenbart att de inte kommer att ta sig till kanten. Någon måste rädda dem. Rösten från andra sidan poolen hörs igen och i ögonvrån ser jag något passera med en väldig fart. Din fullt påklädda yngre faster har kastat sig i poolen med den beslutsamhet bara en förskräckt mor kan uppbåda och älgar ut till barnen, sliter tag i varsin arm och drar in dem till säkerhet. Hennes blick som först fyllts av panikartad ilska lättar snabbt upp i vad jag bara kan beskriva som lättnad. Barnen, som nu lever för att leka ännu en dag, fortsätter badandet som att inget hänt. Kvar står vi chockade vuxna och bearbetar händelsen genom att gång på gång återberätta den. 

Så här i efterhand kan du glädjas åt att din pappa är den typen av människa som kastar sig i poolen för att rädda ditt liv. Smolket i glädjebägaren är att du nog sedan länge redan drunknat då.

Slå hen på käften

Igår var den stora inrikesnyheten, vid sidan av den ihållande värmen och eventuella åskskurar, att Svenska Akademien nu lagt till ordet "hen" i sin ordlista. Nyheten antände på nytt debatten som blossade upp för några år sedan när ordet först letade sig in i våra svenska genus-medvetanden. Inte sedan negerbolls-dispyten har ett enstaka ord väckt så starka känslor. Jag är för hen. Med hjälp av ett pannband ska jag förklara varför.

Jag bryr mig inte om att det betyder höna på engelska eller att vi klarat oss utan det så här länge och jag tror sannerligen inte på någon vänsterfeministisk konspiration som vill skapa ett könlöst samhälle fritt från biologiska skillnader. Många ord betyder något annat på något annat språk och det är oftast inte något problem. Kanske om du är en japansk bilkoncern och vill sälja en bilmodell som heter "Fitta" till oss svenskar men inte slutar vi använda "fart" om hastighet för att det betyder fjärt på engelska heller? Och vi har klarat oss utan att "googla" eller "sms:a" under väldigt lång tid också, och du kan säkert leva ett anständigt liv utan dem i din vokabulär idag, men du framstår som något omodern. En fot i graven liksom. 

Gällande feminist-konspirationen och det här "jämställdhetstramset" som gått alldeles för långt vill jag bara säga att det låter aningen överdrivet. När samhället väl är jämställt så upphör nog den kampen och någon ny orättvisa blir fokus för folk med övertygelser. De som på riktigt är rädda för att vi är på väg mot en värld där man inte längre får bekänna kön verkar patologiskt paranoida tycker jag. Skulle det visa sig att jag har fel, och mitt idoga användande av ett könsneutralt pronomen påskyndar denna dystopi, lovar jag att lyssna skamset på kastrat-körens: "Vad var det vi sa?".

"Slå han på käften" skanderade ett fullsatt Globen när Alexander Gustafsson för första gången slogs i UFC på hemmaplan och i samma stund som arenan fylldes av den grammatisk inkorrekta men ack så välljudande frasen föddes den första unika MMA-hejaramsan. I princip alla kampsportsfans vet vad det betyder, och hur mycket det betyder, för sporten vi älskar. Därför ville jag trycka den på ett pannband och ha på mig när jag tränade. Men jag tränar ju med både tjejer och killar och vill slå båda likafullt på käften varför "han" kändes lite exkluderande. "Den" insinuerar att jag vill slå på döda ting, djur eller ofödda barn. "Personen i fråga" eller "han/hon" stoppades av tryckeriets begränsning på 15 tecken. Kvar stod endast alternativet "hen", det provocerande pronomenet, ensamt och majestätiskt. Slå hen på käften.

Hen är med i ordlistan därför att det är ett ord som är i bruk. Inte av alla och inte alla gånger. Men av vissa ibland. Kanske när man talar om ett ofött barn och mormor blir arg om man säger "den" eller "det". Kanske när man kliver in i en kampsportslokal och vill trycka upp sin knytnäve i plytet på motståndaren utan hänsyn till bihang som snopp och snippa. Ja, kanske till och med när man vill visa lite medkänsla och respekt för en individ som inte kan identifiera sig som varken han eller hon och förmodligen mår rätt jävla dåligt som följd av det. Man måste inte använda hen. Man måste inte säga chokladboll. Men jag inbillar mig att världen blir lite bättre om man gör det.

Derek

Jag har älskat det mesta Ricky Gervais har gjort, från Podcasten till The Office, Golden Globes till The Extras. En idiot på resa följde jag med behållning och den av kritikerna ljummet mottagna filmen The invention of lying är genialiskt skriven även om den brister lite i utförandet. Hans stand-up är bitvis bland det roligaste jag sett och ett år var den mest spelade låten, alla kategorier, i min Ipod hans Freelove freeway. Ricky Gervais är i min uppfattning, om vi ska dra det här med anglofieringen av svenska språket ytterligare ett varv, SKITEN. Versaler, bestämd form, singular.

Hans nya serie Derek överträffar allt han tidigare gjort. Den utspelar sig på ett ålderdomshem där Gervais spelar titelkaraktären som, i brist på passande neuropsykiatrisk funktionsnedsättnings-fack att stoppa honom i, får kallas en kuf. Hans bäste vän, och sambo, är hemmets vaktmästare och spelas (eller inte) briljant av idioten på resa- Karl Pilkington. Det är i grunden en humorserie och det är roligt nästan jämt men varje avsnitt tar små avstickare, bort från glädjen och skrattet, till frustrationen, ilskan, sorgen och tårarna. Den omedelbara närheten till döden och dödligheten som kommer av att handlingen förlagts till ett ålderdomshem öppnar upp för eftertanke kring hur man bör, och vill, leva sitt liv så länge man lever det. Samtidigt är alla karaktärer dysfunktionella på olika sätt men så totalt rätt på sin respektive plats att man som tittare känner hur man blir en bättre och mer tolerant människa för varje ny scen man tillskansar sig. När jag var ung och tittade på skateboard-filmer brukade jag pausa halvvägs när suget att skejta själv blev för stort. När jag tittar på Derek vill jag pausa för att gå ut och hjälpa grannen med matkassarna, en gamling över vägen och berätta för en udda yngling att den kommer att få det skitbra så fort den hittat sitt sammanhang.

I första säsongens andra avsnitt får åldershemmet besök av myndighetsmänniskor som ska undersöka möjliga nedskärningar. Derek får då frågan om han har diagnostiserats med autism vilket han inte har och sedan följdfrågan om han vill genomgå några tester för att ta reda på det varpå han svarar:

- If I am 'tistic, will I die?
- No, well at least we'd know.
- Would I have to go into hospital and do experiments on me?
- No.
- So would it change me in any way, would I still be the same person?
- Yes.
- Don't worry about it then.

Se Derek - bli en bättre människa

Derek - Trailer

Vad är i ett namn?

Om jag bodde ensam i ett hus med en liten trappa som landade i en avsats innan den nådde min ytterdörr och någon mindre lyckligt lottad människa lämnade dig i en liten korg med en lapp med budskapet "ta väl hand om honom" på den trappavsatsen hade jag tagit in dig och döpt dig till Rocky. Inte för att symbolisera motgångarna du mött tidigt i livet och inte för att ge dig illusionen av att hård träning och vilja segrar över sönderdopade ryssar, den hälften så gamle världsmästaren när du varit pensionerad sedan sexton år tillbaka, eller Mr. T. Utan bara för att jag kunde.

Men du kom inte i en korg en kulen kväll, du kom ut ur din mor i en sjukhussäng efter att hon kämpat längre än jag i efterhand vill minnas. Innan dess hade hon i nio månader försakat flera av sina favoritsaker i hela världen, som rått kött och det enstaka vinglaset samtidigt som jag inget förvägrades och levde på precis som vanligt. Bättre än vanligt till och med, för överallt vi gick hade jag en privatchaufför med mig. Så när hon gjorde det klart att Rocky inte skulle bli aktuellt accepterade jag det.

Visst, jag nämnde det som ett försiktigt förslag ett par gånger om dagen i hopp om att det skulle sätta sig, om inte annat så i alla fall subliminalt sådär så att hon plötsligt en dag skulle utbrista "Rocky!" som att det nu var hennes egen geniala idé. Det gjorde det aldrig. Men å andra sidan gjorde inga andra namn det heller och trots hennes långa listor med olika symboler och inbördes ranking hände inget på den fronten under vad jag kände var en väldigt lång tid. Folk frågar ju. Och din farmor gillar inte när jag kallar dig "den". Det fanns ett par din mamma ändå kunde tänka sig men de var liksom paxade och när hon sade att hon verkligen gillade Love kändes det rätt.

Självklart var det inte utan komplikationer då min gode vän Per och hans fru Carro bara månader tidigare fått en egen Love. Följaktligen kände jag att jag måste fråga lov, din mor hade bestämt sig och jag vågade inte vänta på att/om hon skulle fastna för något annat. Jag skrev till Per och fick ganska omgående ett svar:

"Namn har, och du kan hälsa Anna det, en tendens att inte ta slut eller vara reserverade."

Så nu heter du Love. Vissa kallar dig Rocky. Någon Barre eller Bartolomeus, men det är en helt annan historia. Som Shakespeare en gång skrev:

"Vad är i ett namn? Det vi kallar en ros skulle med vilket annat namn som helst fortfarande dofta lika sött."

Till mamma (min mamma)

Du växte upp i ett hem rikt på kärlek och gemenskap snarare än pengar och materiella ting,
med fem äldre syskon var du en välkommen och bortskämd minsting,
som så många andra sistfödda ville du leva vild och fri,
göra precis vad som föll dig in utan att någon skulle lägga sig i,
du började hänga med Näsbys farliga gäng
och planerade att förlora din oskuld i ett tält på en äng,
men modet svek och du saknade din tålmodiga, ömsinta mamma,
du lämnade den förväntansfulla pojken i tältet och sprang hem meddetsamma,
men snart hade du hämtat dig och var redo för nya äventyr,
så kan det vara för en ung kvinna med stark vilja och hormoner som styr,
Du lämnade hemmet och rymde till Köpenhamn,
då när du var en helt annan människa med ett helt annat namn,
"Eva Jönsén heter jag" sa du för Jönsson var allt för vanligt och du ville inte vara ordinär,
då när du var alltför ung, ungdomligt dum och olyckligt kär.

Det var ett helt annat liv och en helt annan tid.

Du gick dina åtta år i grundskolan och började jobba som piga,
gnola och gneta, jobba hårt och veta när man ska tiga,
det gick väl an i några år men så småningom sökte du dig till Kongens restaurang,
eftersom kallskänka var ett kvinnligt yrke stod du naturligt lågt i rang,
men om det tog du föga notis och började genast sätta hjärtan i brand,
du inledde ett förhållande med en arbetskamrat och fick uppenbarligen blodad tand,
för när en tre år yngre nyutexaminerad stjärnkock inställde sig för att arbeta,
insåg du att du funnit vad du sökte och förstod att det var dags att sluta leta,
under stor dramatik där det ryktas om att någon jagades med en kockkniv,
där det sprangs och det skreks och det uppenbarligen blev ett jävla liv,
lämnade du din dåvarande skogstokiga karl,
och sa "nu är det du och jag" till min blivande far. 
Helt vanliga historier som man samlar på sig under uppväxtens år,
man bäddar och man ligger, man skördar och man sår. 

Det var en annan tid och ett annat liv.

Ni flyttade ihop och började skaffa barn på löpande band,
först Linda, sen jag och sist Josephine efter lika många år som det finns fingrar på en hand,
du jobbade och slet och visade att man ska leva som man lär,
att man ska göra sitt yttersta för dem man älskar men alltid vara sann mot den man är,
du var feminist långt innan det blev politiskt korrekt att vara feminist,
alla, oavsett kön, drar sitt strå till stacken annars blir det, bildligt talat, pisk,
du försåg oss med värderingar och förutsättningar att skilja rätt från fel,
det finns arv och det finns miljö men jag är glad att säg att jag formats av dig till största del,
och även om du tvivelsutan tvivlat på mig vid vissa tillfälle,
som när jag saknat stadig inkomst och grundläggande uppehälle,
har jag tagit mig samman och gjort det bästa med vad jag har,
skaffat en ärbar kvinna, sått min säd och blivit far,
samtidigt som du blev äldre växte dina barn upp och skaffade egna familjer,
släkten växte och blev full av nya, starka viljor.

Det är en ny tid med nya liv.

Du har blivit mormor till Clara, Walter, Maximillian och Matheo Alp,
du har passat spädbarn, småbarn, saker som kokar på spisen och en rottweiler-valp,
du är klistret som håller oss alla samman,
du är den bästa mormodern och mamman,
och när du för två veckor sedan blev farmor för första gången någonsin,
vet jag att all vår lycka även var din,
jag och Anna fick en son och du fick ännu en chans att glänsa med din expertis,
en chans att dela dina erfarenheter om allt från vaggvisor till en tvär fis,
och det gör du verkligen med den äran,
du lär honom ta nappen, du byter blöja och du bär han,
snart är han gammal nog att reta gallfeber på dig,
så vi får passa på nu att tacka för att du är du och säg:
"Grattis på mors dag" från din svärdotter och son,
Vi är så glada och tacksamma att du ibland kan ta grabben på lån.

Det är en framtid med ett herrans liv.

Alla indianer i kanoten

Nu är du fem dagar gammal. Ingenting i ditt beteende hittills har bekräftat min teori om ditt eventuella hyperintellekt. I morse väckte du dig själv med en rejäl fjärt och det har jag sett din mor göra också så det är kanske ett gott tecken. Men hon blev förstås inte otröstlig som du när det hände. Bara lite generad. 

I övrigt kan jag rapportera att alla uttjatade skämt om vilka bajsmaskiner bebisar är grundar sig i sanning. Du gör inget annat än äter, sover, skriker och B-A-J-S-A-R men inte nödvändigtvis i den ordningen och ibland allt på samma gång. Inget av det stör mig egentligen. Jag ser blöjbyte som en kampsport där jag ska ha svart bälte och att tysta dina skrik är en alldeles egen konstform som kräver kreativitet och uppfinningsrikedom, egenskaper jag gillar att utveckla. Nej problemet är snarare att din tillbakalutade livsstil smittar av sig. Minus skrikandet så lever jag, som du, ut dagarna i pyjamas i soffan. Jag ljuger för mig själv, och andra, när jag säger att jag ska träna men när det börjar närma sig så minns jag hur jag tvingades att vara vaken 20 minuter inatt för att trösta dig och de minuterna måste jag få igen. Med råge uppenbarligen då jag utöver mina åtta timmars nattsömn får åtminstone ett par bonustimmars sympatisömn med dig. I skrivande stund sitter jag, i enbart kalsonger, och överväger om det är värt besväret att klä på mig nu när jag ändå måste duscha någon gång innan 19.

Du har fortfarande inget namn. Det här med att man skulle se det på dig när du väl kommit ut är ju befängt. Du liknar ju inte direkt någon, förutom andra bebisar eller jättegamla gubbar, och ditt beteende känner man, som tur är, inte alls igen hos någon kamrat, bekant eller släkting. Möjligtvis hos en ung mig själv men Jesper Junior har redan blivit nedröstat av hon med vetot. Allt hade varit mycket lättare om vi var gamla hederliga prärie-indianer. Då hade du hetat Vaknade av brakare.

Födelsedagen

För lite mer än ett dygn sedan fick jag dig i min famn. Du fann dig direkt och tittade upp på mig med pigga, nyfikna ögon. Jag tyckte mig ana ett leende i din mimik. När du räckte ut tungan räckte jag ut tungan. Jag gjorde en grimas och sedan gjorde du en grimas. Jag rörde munnen, tungan, läpparna och du gjorde samma sak. Där och då var jag övertygad om att du är ett hyperintelligent barn.

Vi har varit på sjukhuset i 1,5 dygn. Under nästan hela tiden har vi levt i villfarelsen att din ankomst är nära stundande. Runt hörnet bara. Men så är det inte och efter att din mor svängt runt några hörn för mycket börjar hon bli trött på att gå. Vi får hjälp. Men hjälpen är inte gratis och en timme efter din faktiska entré måste din mor göra sorti. Hon rullas iväg och kvar sitter vi. Du och jag. En stolt nybliven pappa med sitt hyperintelligenta barn.

Rummet som nyss var fyllt till bredden med vårdpersonal, medicinstuderande och barnläkare börjar sakteliga tömmas och när barnmorskan är på väg ut genom dörren blir jag riktigt orolig och frågar om de inte ska ta dig med sig. "Varför då?", undrar hon. "Ja, inte vet jag men tvätta honom och sånt och sen lägga honom i ett rum med stort fönster så vi kan stå utanför och försöka hitta vilken som är vår", svarar jag med en självsäkerhet som avtar avsevärt alltmedan jag hör mig själv säga det. Hon skrattar till och förklarar att så gör vi inte i Sverige, i alla fall har vi inte gjort det så länge hon har jobbat som barnmorska. "Kanske på 70:talet", lägger hon till och försvinner ut ur det rum som vi delat sedan hon gick på sitt skift sex timmar tidigare. Cityakuten är tydligen inte en relevant referens för födande.

Du somnar liggandes på min underarm och ligger lugnt kvar där till det kommer en ny kvinna med en vagn och säger till mig att placera dig där och rulla vidare till en annan avdelning där vi ska vänta in din mor. Väl där slår jag mig ner i ett dagrum med en kopp kaffe och en bok om Björn Borgs Wimbledon-segrar. Efter att koppen sedan länge svalnat vaknar du och återigen tittar du nyfiket och grimaserar mot mig. Jag svarar med nya grimaser som du direkt härmar. Leken fortsätter så till du plötsligt kräks i din egen mun. Samtidigt går en sjuksköterska förbi och säger åt mig att det är bra om jag lägger dig på sidan nu i början för du har en hel del fostervatten att spy upp. Det är då det går upp för mig. Grimasen där du öppnar munnen och låter tungan glida ut en liten bit är exakt samma grimas som jag gjorde när jag var 16 och svalde ett engångspaket glidmedel för tre cigaretter. Du har inte härmat mig. Jag har härmat dig. När du försöker spy.

Ytterligare ett par timmar passerar innan din mamma kommer inrullande till oss. Hon är trött och lite omtöcknad men glad och lättad när hon ser sin sambo och deras nyfödde, hyperintelligente son.

Lägg ut! Lägg ut!

Klockan kvart över tre i morse väcktes jag av att din mor ropade på mig från toaletten. Yrvaken följde jag hennes röst och nådde snart dess ursprung. "Vad ser du här?", hörde jag henne säga och öppnade mina ögon varpå det extremt starka lyset brände hål i mina hornhinnor. "Aaahhh det är så ljust och vitt!" stönade jag. "Perfekt, precis vad jag ser", svarade hon, "då är det nog vattnet som gått". 

Som jag längtat efter att få höra de orden, fantiserat om hela förlossning-förloppet och spänt väntat på att få träffa dig och se vad du är för en. Men inte kvart i tre i morse. Kvart i tre hoppades jag att allt var en dröm. Att jag skulle få krypa tillbaka ner i sängen hos din djupt sovande mamma och inte vakna förrän alarmet ringde timmar senare. Det var ingen dröm men jag fick somna om. Dubbel lycka. Efter samtal till förlossningskliniken fick vi besked att vi skulle vänta ett par timmar och sedan åka in. 

Utvilade tog vi den för-packade väskan och satte av mot MAS. Där möttes vi av en trevlig liten dam som kopplade upp din mor till en rätt häftig maskin som mätte det mesta och sedan fick vi vänta. Som vi fick vänta. Skiftbyte på bebisfabriken tydligen. Till slut stormade en mycket bestämd kvinna in och krävde att få se din mammas vattenavgång. Din mamma försökte, det kan jag intyga, på alla möjliga vis, men inget tycktes vara gott nog åt den bestämda kvinnan som efter att beordrat din mor att hålla sig i ständig rörelse runt i rummet stormade ut igen. När hon sent omsider återvände tog hon oss till ett undersökningsrum och snart satt jag bakom denna intensiva dam som med vana händer klämde på dig samtidigt som hon yrkesmässigt stirrade på din mors underliv. "Ja, det är nog vattnet som gått, något annat kan jag inte tänka mig" sade hon sakkunnigt och bad oss vänta i väntrummet.

Ytterligare väntan. 48 timmar kan det ta innan det sätter igång hade hon sagt. För 80 %. Resten får komma in och sättas igång på konstgjord väg efter de två dygnen. Yrväderskvinnan kom ut med en lapp med en tid för i morgon. Till en annan avdelning, betonade hon två gånger. Vi åkte hem igen. 

Nu är vi hemma och tar tiden mellan din mammas sammandragningar. Precis som på TV, det är riktigt häftigt. Eller, för mig är det häftigt. För henne är det nog mest smärtsamt. Men vi har ett bra samarbete här, jag sköter klockan, hon sköter värkarbetet och jag måste säga att vi sköter respektive arbetsuppgift ypperligt. Det bådar gott inför det som komma skall. Det vill säga du. Och det innebär att detta bli mitt sista råd till dig som ofött barn och därför får det bli ett extra bra:

Ät dina grönsaker.

Där rök guldet

Din mamma kommer från en familj där begreppet "i tid" är något flytande och jag, din far, har för vana att gravt överskatta min förmåga att ta mig från punkt A (kalsongklädd i soffan) till punkt B (hel, fräsch och ren på sedan länge bestämd annan plats). Vi är "tidsoptimister". Ett uttryck du kommer höra uttalas med en något självgod och spjuveraktig ton, som att det vore något kroniskt men eftersträvansvärt tillstånd typ "hög ämnesomsättning". Låt dig inte luras. Punktlighet ÄR en dygd. Senfärdighet är respektlöst.

Jag medger att vi inte givit dig de bästa av förutsättningar. Och att du själv inte haft något att säga om den utsatta deadlinen. Problemet var ju att det var svårt att nå dig där inne, svårt att få till någon riktig tvåvägskommunikation genom den tunna delen som uppstått mellan din mammas sönderslitna magmuskler. Dessutom hade du ändå inte kunnat komma med någon vettig input i frågan då du ännu inte utvecklat någon kommunikationsförmåga att tala om och är flera år från att ha ens en grundläggande förståelse av begreppet "att vara i tid". Därför är det väl inte helt rättvist att lasta dig för det här.

Men du måste förstå att din mor och jag ser det här lite som en tävling. Du blev till ganska omgående efter beslutet tagits och redan där kände vi att vi var i täten. Sedan när vi satt på BVC-utbildningen var vi längst gångna av fyra par. Score! Gula ledartröjan på och vi defilerade hemåt. Dagen då du skulle ut kom, men inte du. Plötsligt började klungan närma sig bakifrån och efterhand som dagarna gick var de snart ikapp. Våra vänner Erikk och Sara gick förbi (stort grattis till Vincent än en gång!) och kvar ligger du lugnt dunkandes dina små fossingar i magväggen. Talande, då det är just väggen som är problemet, väggen du har gått in i. För vi är som längdskidlandslaget i VM-stafetten 2003. Din mor och jag är Södergren, Fredriksson och Elofsson som har gjort allt grovarbete och allt du behöver göra är att dyka upp på matchdagen men nej, inte ens det gör du. Och vet du vad det gör dig till? Det smärtar mig att säga det, mitt ännu ofödda barn, men du är Jörgen Brink. Jörgen j***a Brink.

Ja, jag vet att Jörgen Brink drabbades av hjärtflimmer och att det var ett under att han överhuvudtaget slutförde loppet. Men känslan jag fick i väntan på att han skulle glida ur den där lilla lilla skogsdungen är samma känsla som jag har nu. Var f*n blir han av? Det har väl inte hänt något? Är guldet i fara? Är HAN i fara? Brink överlevde och istället för att hånas och hängas ut i media ringdes SVT ner av människor som ville trösta honom.

Guldet är sedan länge förlorat. Nu väntar vi bara på tröstpriset.

Tre typer av människor

Ibland slås man av insikter, i mitt fall inte lika ofta som av boxhandskar, men ibland händer det. Senast nu i den gångna påskhelgen då hela din mammas närmaste familj ärade oss ett besök i smutsiga södern. Det var mormor, morfar, moster, morbror, din snart ingifta moster, gammelfaster- och farbror samt din mammas kusiner. Insikten jag nådde härstammade dock från ett tidigare tillfälle.

Det var en fredag som de flesta andra fredagar. Ljudanläggningen från Clas Ohlsson spelade ljuv musik från sin upphöjda plats på köksbordet, en svalkande dryck med kondensen förföriskt dansandes längs flaskhalsen likt en flicka på film som dansar för att bekosta sina universitetsstudier står framför mig på diskbänken och jag är just i färd med att finhacka en gul lök vilket är något av favoritgrenen i de kulinariska konsterna. Bara en liten bit bort står min svåger, din morbror, även han med kockkniv i högsta hugg. Jag ser i ögonvrån hur han skeptiskt ögnar kniven, som om han försöker fastställa någon slags maktbalans, klargöra vem som är alfahannen liksom. Givetvis blir jag nyfiken. Jag känner inte din morbror så väl ännu men av allt jag hört om honom att döma, och det jag lyckats utläsa i våra få och sporadiska möten har jag dragit slutsatsen att det är en man av must. En handlingskraftig karl helt enkelt och jag väntar med spänning på det som komma skall. Plötsligt vänder han sig mot mig och för kniven mot mitt ansikte med ninja-lik precision. 

- Är det okej om jag försöker fixa denna? frågar han på ett sätt som jag nästan kunnat tolka som försynt om jag inte visste att det yttrades av officeren som avfyrar kanoner i tätbebyggda områden och bygger det han behöver.

- Öööhh, fixa vad? frågar jag förvirrat tillbaka.

Han lägger kniven mot diskbänken med en tyngd ovanpå och rätar ut spetsen som varit böjd 90 grader rätt ut allt sedan din mor använde den för att bända loss frysta Dennis-korvar någon gång under studentåren i Växjö.

- Ååhh, säger jag imponerat. Och är verkligen imponerad.

- Har du ett brynstål? fortsätter han myndigt. 

- Javisst! svarar jag, lite väl entusiastisk över det faktum att jag inte bara vet vad ett brynstål är utan även var vi förvarar det och kastar mig på lådan, ger det till honom och undrar förväntansfullt vad som ska komma härnäst.

Med vana händer låter han knivseggen smeka brynstålet i taktfasta, nästan sexuella drag och jag kan inte slita blicken från skådespelet. Tiden står som still och allt runt omkring blir suddigt när tunnelseendet slår till och zoomar in på din morbrors vapenvana händer och stål som slipar stål. När han plötsligt slutar står jag kvar som hypnotiserad och ser hur han kör ett par testhugg i den grönsak som ligger framför honom på skärbrädan.

- Mhhmhmm, hummar han belåtet innan han åter vänder sig mot mig och frågar: - Har du fler knivar som behöver slipas?

Ryckt ur mitt dval-liknande tillstånd räcker jag lojt fram kniven i min hand och svarar: - Den här...

När jag får tillbaka kniven är den så vass att löken, av ren rädsla för smärtan den nyslipade eggen kan åsamka, faller i sönder i så fina bitar att det skulle ge nobelpriset om man upptäckte dem. För ett flyktigt ögonblick slås jag av tanken att detta med att slipa knivar är något jag själv borde ägnat mig åt under alla år av mosade tomatskivor och djupa skärsår orsakade av lite för mycket handkraft när löken ska skåras på diagonalen, men den tanken flyr vidare när hackar-glädjen fullständigt tar överhanden. Din morbror fortsätter sin slip-räd och när han lämnar lägenheten två dygn senare lämnar han ett arv, en me(n)talitet, ja kanske till och med en livsstil.

I den gångna påskhelgen var han som sagt åter på besök hos oss och jag erinrade mig den ovan nämnda händelsen och det var då den slog mig. Insikten. I världen finns det tre typer av människor: De som går runt och gnäller över hur slöa deras knivar är utan att någonsin göra någonting åt det, de som accepterar det faktum att knivarna är slöa och lär sig leva med det och slutligen, de som slipar den kniv som blivit slö. 

Jag vet vem jag vill vara. Jag vet vem jag vill att du ska bli. (Ingen press eller så, men om det inte framgick så är det den sistnämnda jag menar.)

Näthatare

Igår fastnade jag framför Trolljägarna på TV3. Det är Robert Aschberg som i sann TV3-anda konfronterar människor som betett sig illa, den här gången genom att skriva mer eller mindre olämpliga saker till andra människor på Internet. Tragiska typer som lever på samhällets botten vars enda ventil att lufta bitterheten är de otaliga kanaler som gjorts tillgängliga genom internet, kan tänkas. Tydligen inte om man ska tro programmet. Det är helt vanliga pojkar och flickor, män och kvinnor, gubbar och gummor. 

Som den första stackaren som konfronterades med sin "hade jag bott med honom hade jag mördat honom varje dag"-kommentar. En till synes, under den oskarpa ytan, helt vanlig kvinnorättskämpe som till och med är "en av dem som är mot sånt". "Mot vadå?", frågar Aschberg. "Näthat", svarar den nu gråtfärdiga tjejen som fram till för två minuter sedan såg sig själv som en sanningens och rättvisans röst i ett samhälle blint för förlegade strukturer och dold diskriminering. Hon kan inte förstå att det händer henne och när hon väl förstår ber hon att det inte ska filmas, "för sent" svarar Aschberg nonchalant och då ber hon att åtminstone få slippa synas. "Varför det", undrar Aschberg, mer av rutin än av nyfikenhet, "För att det är så jävla pinsamt".

Ja, det är jävligt pinsamt. Det blir liksom det när man med ena handen delar skiten ur Uppdrag Gransknings "Män som näthatar kvinnor" och med andra skriver att man upprepade gånger hade mördat en människa för att denne i en krönika hävdade att undersökningar visar att män generellt föredrar kurviga kvinnor framför modeindustrins rådande ideal. Att avslöjas som näthatare på bästa sändningstid är illa. Att avslöjas som hycklare är värre. 

Att programmet väljer att konfrontera just denna näthatande kvinna  när det finns så många andra, värre exempel både vad gäller formuleringar och frekvens, kan tyckas lite underligt. Men samtidigt belyser det hur vanligt det är. Hur lätt det är. Att sitta framför en text med ett innehåll så dumt att det får dig att koka inombords och så har du en direkt länk till upphovspersonen rakt framför dig. Det är så lätt att lämna några fränt nedplitade tecken om hur jävla dum i huvudet hen är, hur den förtjänar att sodomeras med vassa verktyg eller mördas upprepade gånger, det måste ju ändå markeras. Någon måste förmedla budskapet, det är internets förbannade skyldighet.

Nej det är det faktiskt inte. Och det är definitivt ingen rättighet. Kan man inte diskutera eller debattera på ett sakligt och sansat sätt så får man låta bli. Det är faktiskt också ganska lätt. Jag har en kompis som varje gång han drack starksprit blev extremt otrevlig. Sårade människor med ord, och med knytnävar, och gjorde sig allmänt omöjlig. Han slutade med spriten och dricker numera bara vin eller öl och kan därför umgås som folk, med folk. Själv kunde jag inte följa Paradise Hotel på TV för det väckte oönskade känslor i mitt inre och nu får jag hålla till godo med Trolljägarna. På samma sätt får väl näthataren undvika oliktänkande människor eller avvikande åsikter i internets samtliga former.

 Alla får vi offra något.   

Den nya världsordningen

Anna: Är det du som stänger badrumsfönstret hela tiden?

Jag: Ja.

Anna: Varför det?

Jag: För det blir tvärdrag, kallt och jag känner av allergierna.

Anna: Jag är varm. Ha det öppet.

Ibland är det inte vad man säger utan vem som säger det. Och när den säger det. Lär dig det.

Flera fredagar senare

Som jag skrev i ett av de allra första inläggen här så finns det en risk att du blev till mest bara för att jag extremt lätt påverkas av min omgivning. Ser jag något tillräckligt många gånger så kommer jag till slut skaffa det själv. Idag är det skägg, innan var det bootcut-jeans och snart blir det bebis. Alla andra har ju en. Eller flera. Och nu vill jag ha dig. Igår var papporna Per och Isac gräsänklingar med sina avkommor och jag blev på nåder inbjuden att umgås. Direkt kände jag att något fattades och så fort chansen dök upp fattade jag ett barn och lekte lite ansvarsfull förälder. Men kvällen fortlöpte och mina vänner försvann hela tiden iväg på olika pappa-relaterade äventyr medan jag satt ensam kvar i soffan lojt scrollandes min Facebook-feed. Det bör nämnas att Pelle erbjöd mig att byta Olles blöja men ni som följer bloggen vet att jag varit där, gjort det, och det räcker gott för nu. Jag vill liksom ha min egen lilla avfallscentral att ta hand om. Mitt alldeles egna hjälplösa knyte som jag kan leka ansvarstagande vuxen med. Jag vill verkligen ha dig nu. Kanske inte lika mycket som jag ville ha ett par lätt utsvängda mörktvättade Lee-jeans 2002. Men nästan.

Din mamma går mest bara hemma i väntans tider nu. Dagarna går inte fort när det enda man gör är byter sängkläder i en skrikande tom bebiskorg. Så nu ska jag överraska henne med några alkoholfria cider och ett  par väl valda från en av Sveriges främsta vardagsrealistiska poeter: Magnus Uggla. Sanningen om varför barn blir gjorda berättad till tonerna av min barndom. Håll till godo.

Magnus Uggla - Baby boom boom

Du dödade min bror

Din mamma är övertygad om att du är på väg ut ur henne nu. Att du bara inte hittat den gröna nödutgångsskylten ännu. Att du inte förstått att enda vägen upp är ner. Min inställning är något mer sansad. Men sen är det ju inte min mage du använder som klösbräda heller. När jag låg och tittade på hur du med dina rymningsförsök orsakade spöklika krusningar under din mammas utspända hud kom jag plötsligt att tänka på en rolig historia som min fantastiske mellanstadielärare Tomas berättade för oss.

Det var en prost och en prostinna som hade fått ihop det och efter ett tag blev prostinnan på smällen. Detta var givetvis stor skandal och inget någon av dem hade räknat med. Efter långa och förtvivlade diskussioner bestämde de sig för att gå till en spåkvinna för att åtminstone få reda på något om barnet. Väl där satt de spända och tysta när den gamla, beslöjade kvinnan tittade djupt in i sin spåkula.

- Hmmm, intressant, mycket intressant, muttrade spådamen.

- Vadå?! Vad ser du? Är det en son?, sa prostparet i kör.

- Ja det är en son. Men inte nog med det. Det är två söner, svarade gumman.

Ojojoj, tänkte prosten. Det var inte bra. Inte bra alls. Ett barn var svårt nog att dölja men två var stört när omöjligt. Om detta nu skulle bli officiellt var han tvungen att veta vilken typ av män sönerna skulle växa upp att bli. Så han frågade spådamen vars blick än en gång försvann långt in i glaskulan.

- Mmm ja, jag ser en pojke som går i sin pappas fotspår. Han växer upp och blir en högt aktad kyrkans man.

Det var hela denna härvans bästa nyhet tänkte paret och blev nästan lite positivt inställda till debaklet. 

- Den andre då, vad blir det av honom, frågade prosten som nu blivit nära nog förväntansfull.

Spåkvinnan såg sammanbiten ut och drog på svaret. Sakta och tveksamt sade hon:

- Jag ser en gitarr. Skrikande flickor framför en scen. En pojke som växer upp till en rockstjärna.

Prostparet drog efter andan och skrek i kör:

- Rockstjärna!? Är du säker? Prosten fortsatte med en lång harang om hur rockmusik var för moraliskt förtappade själar, att de var suputer och sodomiter hela bunten och hur det var fullkomligt oacceptabelt att föda upp en son bara för att bli till åtlöje i bygden.

De lämnade spådamen och gick hem under fullständig tystnad. Under flera dagar gick prosten och funderade men kunde inte hitta någon lösning på problemet. Men plötsligt slog det honom. Det var så självklart, så enkelt. Han tågade fram med stora kliv till prostinnan, stannade mitt framför henne och gav henne en rejäl spark i sidan av magen. Prostinnan föll ihop i plågor men höll tyst då hon förstod. Tystnaden var intakt ända tills något hördes inifrån magen. En raspig röst i rockig refräng:

- 🎼You killed my brother but you didn't kill me!

Det är alltid bra att ha ett klassiskt och tidlöst skämt i rockärmen. Särskilt ett som driver med både religion och kvinnomisshandel.

Förlossningsutbildning

"Lustgasen gifter sig väldigt fint med morfinet så det rekommenderar jag verkligen. Men det finns också många andra alternativ, som ni säkert läst om i boken."

Vad är det för jädrans bok hon snackar om hela tiden, tänker jag skamset när barnmorskan rabblar sätt att döva smärtan som är förlossning. Har vi fått den eller skulle vi ha skaffat den själva och skulle vi ha läst den innan vi gick hit? Det sa Anna inget om. Tusan också, jag vill ju att tanten ska tycka att jag är duktig och engagerad.

"Ja det finns ju sterila kvaddlar också", säger duktiga flickan i hörnet och jag tvingas kväva en fnitterattack då jag direkt visualiserar tyngdlöst svävande astronauter som förgäves försöker fånga vakumförpackade dadlar i sina munnar. 

"Och icke att förglömma: akupunktur. Det fick jag när jag hade ischias, det var väldigt bla bla bla", fortsätter killen som inte kan öppna munnen utan att bjuda på en högst personlig anekdot. 

Jag överväger en kort stund att skoja till det med "ett bloss på en cigarr, en rejäl klunk whisky och sen bita ner på en pinne är effektivt. Det var vad jag fick göra när jag förlorade armen i Vietnam", men låter bli. 

När barnmorskan kommer in på andningen som ett sätt att kontrollera smärtan börjar det plötsligt bli intressant. Jag har nyss fått nys om att djupandningstekniker kan hjälpa ens jiu-jitsu-game och upptäcker att andningsövningarna är väldigt snarlika. "Blunda om ni tycker det är pinsamt", säger barnmorskan men det kan jag inte höra över all luft som frenetiskt sugs in i mina näsborrar och flyger ut genom min mun. Mentalt ligger jag fast i en strypning på en svettig matta i någon sunkig lokal och sänker pulsen, glömmer smärtan och rider ut stormen för att sen ta mig loss, vända positionen och möta skräcken i min motståndares ögon.

Plötsligt rycks jag tillbaka till det lilla rosa rummet med de hårda karamellerna och de ljumna vattnet i tillbringare på bordet. "Ni ska få se film nu. Först en som visar en förlossning helt utan komplikationer. Sen en som är mer verklighetstrogen." Vi tittar under tystnad. Allting blir väldigt verkligt. Jag lever mig in i karaktärernas mödosamma kamp och andas lättat ut när den nyförlösta bebisen försiktigt placeras på moderns bröst. Fadern står bredvid och smeker den nyblivna mammans hår. Bilden tonas ut och eftertexterna börjar rulla. Ingen säger något. Återigen får jag impulsen att skämta, nu för att dränka den pinsamma tystnaden, men jag låter bli för jag vill inte riskera att rösten spricker. Jag vågar inte heller möta någons blick, inte ens din mammas, för jag är rädd att jag är ensam med glansiga, vattenfyllda ögonvitor. Bebisar har en alldeles orimlig effekt på mina tårkanaler, långt bortom vad oväntade svenska idrottsprestationer någonsin haft. Bebisar är min kryptonit.

"Jaha det var det det", säger barnmorskan i dörröppningen och bryter dödläget. "Behöver ni veta något mer så står det i boken."

Nu har 90% av graviditeten passerat och du är plötsligt väldigt påtaglig därinne. På kvällarna roar jag mig med att peta på dig genom din mammas mage så att du ska röra på dig. Det är säkert skit-irriterande och det skulle inte förvåna mig om det står i boken att så ska man inte göra. Men det bryr jag mig inte om. Jag har fortfarande inte läst någon bok. Kommer inte att göra det.

Man behöver inte alltid läsa boken.

"Kärringjävel! Kom hit och gör mackor till mig!"

Din farmor är omhändertagande och generös, omtänksam och arbetsam. En kvinna av sin tid. På många sätt har hennes omhuldande egenskaper format mig till en välanpassad och solidarisk samhällsmedborgare. På andra sätt har de gjort mig bortskämd, osjälvständig och stundtals odräglig. Det är lätt att vänja sig vid bekvämligheter och har man väl vant sig vid något som underlättar livets vedermödor tycker man snart att det är ens gudagivna rätt att fortsätta få. Utan att behöva ge.  

Ända sedan jag kan minnas har jag alltid kommit hem från skolan till färdigbredda mackor och mjölk som förföriskt väntat mig i köket. Det blev en rutin lika självklar som att cykelhjälmen åkte av så fort jag svängt runt hörnet från Ninas väg. Efter en lång och hård dag av akademisk strävan på Gärds Köpinges låg- och mellanstadier var det en välbehövlig oas med bruna linoleumgolv som mötte mig och skänkte en nödvändig blodsocker-boost och kolhydratladdning innan eftermiddagens prövningar tog vid. Tills en dag.

För en medkännande människa är det lätt att föreställa sig chocken och besvikelsen som slog den då 12:årige pojken med full kraft en ödesdiger eftermiddag då huset stod tomt och inte en enda färdigbredd brödbit stod att finna. Frenetiskt letade han. Först i kylen, i skafferiet, bakom köksluckorna och under bordet. Sedan utökades sökområdet och hela nedervåningen finkammades. Fortfarande ingenting. I ett desperat sista försök öppnade han ytterdörren och ropade på sin mamma, som han på sistone tyckte uppehöll sig alltför mycket på gatans vändplats tillsammans med grannfruarna, för att kolla om hon inte händelsevis hade råkat få med sig mackorna ut i kvinnocirkeln.

- Mamma! Mina mackor? skrek han och en hel hop huvuden riktades åt hans håll där han stod två hus bort. Mamma viftade avvisande med handen och snabbt var cirkeln sluten igen, med all uppmärksamhet riktad mot mitten. Några mackor såg han inte skymten av.

Pojken tolkade handgesten som att mamma bara precis skulle avsluta det hon höll på med och sedan skynda in för att bre några Pågen-skivor med ost och marmelad. Mmm va gott det ska bli, tänkte pojken och slog sig förväntansfullt ner vid köksbordet. Men minuterna gick och en snabb blick ut genom fönstret ovanför vasken avslöjade att mamma ännu inte gjort ens en ansats till att återvända och pojken började ana oråd. Hade hon verkligen bara viftat bort honom och försummat hans behov med berått mod. Och för vad? För att stå som en annan skvallerkärring mitt ute på gatan för alla att se? Ilskan växte inombords och fyllde snart upp hela hans outvecklade bröstkorg. Lågt blodsocker i kombination med en moders svek förmörkade pojkens omdöme och i nästa stund fann han sig än en gång i dörröppningen där han kände orden formas och hörde dem yttras innan de vägts i guldskål. Eller ens på en sketen Ikea-våg. Helt ovägda var orden.

- Kärringjävel! Kom hit och gör mackor till mig! lät de ovägda orden som ljöd ut i villakvarteret.

En flock med fåglar lyfte ögonblickligen från trädkronorna. En marklöpare blåste förbi till tonerna av en Ennio Morricone-vissling. Cirkeln stannade upp och stelnade till. Ett närmast oändligt antal dömande blickar skjöts likt sådana där pilgiftsgrods-pilar i riktning mot pojken under den fullständiga tystnad som nu uppstod. Ur högen stegade en skräckinjagande gestalt med mordisk beslutsamhet mot pojken. Situationen tedde sig surrealistisk. I samma ögonblick som pojkens nu oömma moder satte kurs mot sin oregerlige son insåg han vidden av sitt misstag. Orimligheten i sitt krav och sin ilska. Skammen som mamma just utsatts för framför grannfruarna.

Kärringjäveln var på väg rakt mot honom. Men några mackor var det inte tal om, tänkte pojken innan han i panik smällde igen dörren, låste den för att köpa sig lite extra tid, sprang uppför trappan in på sitt rum vars dörr, även den, stängdes och låstes. Sedan följde väntan. Den långa ovissa väntan. Mamma var oförutsägbar. Och stark. Ville det sig riktigt illa kunde hon nog forcera dörren med sin skuldra och släpa ut honom i håret. Frågan var vad som skulle hände därefter. Han ville inte tänka på det och kröp upp i sängen med ryggen mot väggen och blicken fäst vid dörren. Knäna drogs upp under hakan och armarna omfamnade hårt smalbenen. Fan va dum jag är, fan va helvetes satans jävla dum jag är. Han var rädd för att blinka för om han gjorde det var han säker på att dörren skulle komma flygandes in i rummet med stickor och spetor som projektiler och potentiella pålsåders-punktörer överallt. Så han satt hopkurad i sängen med uppspärrade ögon och hårt bultande hjärta en bra stund. Tillräckligt länge för att mamma skulle hunnit både släpa ut honom i håret och sakta kväva honom med en kudde om hon så önskade. För lång tid för att domen skulle delas ut i direkt anslutning till brottet. Men inte tillräckligt länge för att allt skulle vara glömt.

Pojken insåg att mamma inte skulle göra något så länge han satt inlåst och det var till en början en lättnad. Snart kom dock verkligheten och knackade på. Verkligheten som fanns bortom den låsta dörren dit han så småningom skulle bli tvungen att återvända. Med sig i släptåg hade den ångesten, skuldkänslorna och det dåliga samvetet. Allt medan dessa känslor gnagde och slogs om utrymmet i hans inre kom också hungern som ett slag i magen. Den där förbannade hungern. Orsaken till allt elände, roten till allt ont. Det måste vara dags för kvällsmat snart och fastän han var väl medveten om att han inte förtjänat något att äta tänkte han att han ändå måste gå ner någon gång. Hans rum var inte utrustat för post-apokalyptiska scenarion likt detta eller några ihållande perioder av isolering överhuvudtaget och hur tuffa hans Guns N' Roses-affischer, för att inte tala om skelettet som spelade elgitarr över en öppen grav, än var, så fyllde de inga andra syften än att just få honom att se tuff ut. Skelettaffischen hade han förövrigt fått ta ner från väggen flera kvällar för den stirrade så otäckt på honom när lyset var släckt.

Nyckeln vreds om i låset och dörren öppnades på glänt. Pojken tittade försiktigt ut genom springan och lyssnade uppmärksamt. Kusten var klar, han klev ut. Han började gå trappan ner och hoppades fåfängt att mamma skulle höra skammen i hans försiktiga släpande fotsteg och förstå att han helst av allt ville försonas och förklara hur ledsen han var och hur mycket han ångrade det han hade sagt, men utan att egentligen behöva säga något alls. När han kommit genom hallen och runt hörnet till köket såg han hennes ryggtavla och kände att han måste agera fort, säga någonting innan hon vände sig om för han visste inte om han vågade, eller klarade, se henne i ansiktet när han gjorde det.

- Hej. Förlåt. nästan viskade han.
- Är du hungrig? svarade hon barskt.
- Ja.
- Sätt dig.

Pojken satte sig vid bordet. Framför honom stod hans favoritmat, spagetti och köttfärssås. Han slevade upp så mycket som tallriken kunde rymma och åt under fullständig tystnad. Vid ett tillfälle sneglade han upp mot sin mamma och så fort blickarna möttes skrämdes han av den stränga kylan i hennes ögon men precis innan han vek undan blicken så mjuknade den och han tyckte sig förnimma ett litet leende i hennes mungipa. Han förstod att saken var överspelad. Som genom ett mirakel hade han klarat sig utan straff trots att detta var hans dittills grövsta brott. Maten hade aldrig smakat bättre.

Så mitt barn, rådet till dig är egentligen din farfars: Ät inte vitt bröd, det är f*n bara luft.

Råd till blivande föräldrar

"Titta på barnets hudfärg i klart dagsljus en till två gånger om dagen."

Om det fräser och bubblar och barnet självantänder då är det en klassisk skräck-vampyr du avlat fram men om huden börjar glittra sensuellt är det en mer modern modell Twilight-vampyr du har att göra med. 

Fredagsmys #12

Sitter på tåget till Malmö efter en tvådagars värdegrundsledarutbildning i Ystad. Uppdraget som värdegrundsledare går i korta drag ut på att vid behov påminna folk om att de ska sluta bete sig som idioter. På ett diplomatiskt sätt. Något jag tror vi alla lite till mans behöver bli påminda om då och då. Fredagskänslan har inte riktigt infunnit sig, kanske för att kroppen lurades att tro att fredagen var igår, med alla därtill hörande festligheter.

Kanske är det ett musiktips som behövs för att sparka igång helgen och denna vecka har turen kommit till den allra första låten jag tänkte på när det gäller låtar på familje-temat. En låt av en artist jag lyssnade extremt mycket på i min ungdom. När skatepunk-trenden plötsligt var lika passé som plånbokskedjorna skulle man prompt lyssna på singer-songwriters som Dylan, Cohen och Cat Stevens. Detta geni till låtskapare som, liksom min vän Folke (och Mange, Axner, Manne och Wicklén) är uppväxt i Gävle, likt min vän Yousef (och min svåger Serkan) är muslim och precis som min vän Tomas (Herr Melin) är döpt efter ett dösött djur. 

Låten är brutalt vacker, och ganska sorglig. Tror jag. Vet inte riktigt vad han sjunger faktiskt. Mer än att det handlar om en far och en son. Så smäll upp denna smäckra liveversion av Cat Stevens Father & Son på storbildsskärmen och höj tills du får valuta för surroundsystemet.

Slå honom där det känns

Vi var på Emporia i förrgår, jag och din mor. Emporia är ett köpcentrum, eller "hemma" som du kommer kalla det. Där uppstod det en meningsskiljaktighet din mor och mig emellan. Jag är medveten om att jag tidigare skrutit om hur väl vi kommer överens men det finns alltid ett undantag. I vårt fall är undantaget besök på institutioner likt Emporia. Just i detta fall missade jag att meningskiljaktigheten uppstod och förstod först långt senare att hennes talande tystnad försökte säga mig något. Det började i bilen. Hon sa att vi skulle köpa någonting till dig. Jag sa att du redan har allt du behöver och att vi inte behöver slösa pengar på onödigheter. Hon sa inget mer förrän vi var hemma långt senare. Då sa hon:

- Om vi inte ska slösa pengar på onödigheter kan du ju låta bli att köpa öl och lägga undan de pengarna istället.

I helgen ska vi handla.

Spara några kronor och förlora din frihet. Inte värt.

Fredagsmys hela helgen

- Jag pratade med pappa nyss och kom fram till att det är tre veckor sedan du hörde av dig.
- Inte tre veckor väl? Aja, jag tänkte ringa häromdagen men kom på att jag hade inget att säga så jag ångrade mig.

Ovanstående replikskifte utspelade sig igår kväll mellan din farmor och mig och illustrerar väl hur vi är. För när jag sedan började berätta allt intressant som ackumulerats under de tre veckorna lät hon föga intresserad och var på ständig jakt efter en öppning som tillät henne att snabbt avsluta samtalet. Din farmor sätter kvantitet för kvalitet och skulle föredra en son som regelbundet ringde bara för att säga hej eller som hon själv uttrycker det "visa att han lever". Jag däremot anser att själva innehållet i konversationen är det som betyder något och sätter således kvalitet före kvantitet när jag under en längre period samlar på mig en ansenlig mängd underhållande anekdoter som jag sedan osjälviskt bjussar på. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Men det finns ju en anledning att ordet "kvalitet" för tankarna till svensk krocksäkerhet, hängmörat nötkött och Zlatan Ibrahimovic medan "kvantitet" signalerar en löpande band-mentalitet där omättligt vinstintresse sätts före allt vad omtanke och passion heter. Det är allt jag säger.

Nu kan jag ha tagit mig lite konstnärliga friheter i analysen av din farmor för att vinna enkla humoristiska poänger men det är inte poängen. Poängen är att om ens mor, som i halva sitt liv gjort och givit allt för ens välbefinnande, vill att man visar att man lever en gång i veckan, vare sig man har något viktigt att delge eller ej, ja då kan man ta mig tusan göra det. Så jag lovar bättring och bjuder på ett råd här mitt i myset: Ring din mor så ofta att hon inte behöver undra om du sitter kvar på pinn. Men inte så ofta att folk tycker det är konstigt.

I torsdags fick vi långväga besök av Ida och Robert, två personer som kommer att vara så närvarande i ditt liv att du vid tillfällen kommer ta dem för dina riktiga föräldrar, och därmed förlängdes fredagsmyset till långhelgsmys. Det späckade schemat gav mig inte en sekund att gå undan och författa ett blogginlägg utan istället var jag strängt upptagen med att prata, äta, dricka, bowla, slå hårt på en boxboll med min hand, slå hårt på en platta med en gummislägga, spela biljard, debattera daltandet i skolan och sova i soffan. Egentligen har jag inte tid att skriva detta heller men när Robert tittar på fem-milen och flickorna gör sig fina passar jag på. Helgen måste ju ha ett soundtrack och denna veckas musiktips skaffa barn-koppling stannar nog vid gruppens namn Family of the year, en utmärkelse din mor och jag siktar på i år. Så gå ut i solen och njut av våren med denna fin-bit på tinnitusvolym i lurarna.

Rutiner

Jag minns inte särskilt mycket från körskolan. Men en sak som fastnade var att rutiner är farligt i trafiken. Man får aldrig agera rutinmässigt utan måste hela tiden, likt Syster Sol och Aki, ha full fokus. Alla som har skaffat sig rutiner vet att dessa med fördel utförs just rutinmässigt och förstår därför att det är väldigt svårt att låta bli. Ibland straffar det sig. Ibland är man är ute och går, exakt samma sträcka som alla andra vardagar, från hemmet, genom staden, in på centralen, nerför rulltrappan som ibland av någon outgrundlig anledning går uppåt och den bredvid som borde gå uppåt står still och vill det sig då att just en sån här gång får man ögonkontakt med en man utanför fönstret som står och röker, en sån där obekväm ögonkontakt där båda inser att de stirrar på varandra fullständigt omotiverat och alldeles för länge, samtidigt som man tar de två, tre första stegen ut i rulltrappan i den instinktiva tron att det som nyss höll på att bli lite pinsamt snart är ett minne blott i takt med att man raskt glider ner i underjorden, när balanssinnet plötsligt aktiverar samtliga varningssystem och signalerar hjärnan att nu j****r måste något göras för här är det något som håller på att gå käpprätt åt... Stora väderkvarnsviftningar med båda armar kan hålla en upprätt och en snabb parering när hälarna stöter mot rulltrappans avsats följt av en återupphittad balans räddar situationen något och ibland när man finner sig själv mitt i pinsamhetens epicentrum ler man lite snett mot en rökande man i hopp om att få ett empatiskt "det kunde varit jag"-leende tillbaka. Ibland får man inte det och därför går man ibland rodnande nerför en stillastående rulltrappa på vägen till tåget.

Passa på att leka i rulltrappor medan det fortfarande är charmigt. När en 32:åring gör det är det tydligen ett "misstag".

Råd till blivande pappan (mig)

"Din närvaro under förlossningen är viktigare än vad du kanske tror."

Jag vet inte hur andra blivande pappors gravida partners resonerar men jag kan försäkra dig om att din mor inte givit mig intrycket av att detta är en valbar aktivitet och att min eventuella närvaro är henne likgiltig. Hon har inte lagt upp "ett event" på Facebook där jag kan klicka i Kommer, Kommer inte eller Kommer kanske, beroende på dagsform eller i väntan på andra, mer attraktiva, alternativ. 

Jag tror att min närvaro är viktig. Tro mig.

Fredagsmys #10

Roadtrip. Ännu ett i raden av engelska ord och uttryck som helt enkelt saknar en adekvat motsvarighet i svenska språket. Det finns översättningar och omskrivningar såklart, men inte ens den mest inbitne språkkonservatist kan på allvar hävda att "bilutflykt" eller "vägresa" väcker samma känslor av lycka, frihet och äventyr som roadtrip gör. Din mor jag ska på roadtrip idag. Exakt var gränsen går och om den räknas i mil, timmar eller är mer beroende på destinationens belägenhet i förhållande till utgångspunkten vet jag inte. Men när man spenderar en längre sammanhängande tidsperiod tillsammans i en bil under en sträcka som till exempel Malmö - Nyköping och har bunkrat upp med lyxiga mackor, kaffe i termos och Filip och Fredriks senaste podcast, då är det roadtrip. Lycka, frihet och äventyr. Fredagsmys.

Brända blandskivor, den tillfälliga dispensen att trycka i sig alla typer av genmodifierad och tillsatsad skräpmat, tillfredsställelsen i att se kilometerantalet till målet stadigt minska för varje grön-vit vägskylt man passerar. Insikten att man kan fatta sin älskades hand med högerhanden som bara vilar meningslöst på växelspaken efter man aktiverat farthållaren, justerat benen och låtit vänsterhandens tumme och pekfinger ta full kontroll över styrandet från sin avslappnade position vilandes i knät. Samtalen. Det är något med att färdas i hög hastighet som stimulerar tankeverksamheten och väcker nya, intressanta idéer. Eller uppmuntrar en att tjata vidare om gamla. Nu insåg jag just varför det heter road-trip. Väg-Rus. En lätt euforisk känsla som bara uppnås i automobilitet. Tungt. Och jag sitter inte ens i bilen än.

Vårt mål med resan är dina morföräldrars nya lägenhet i Nyköping. Dit kommer också din morbror och moster, två drivna ungdomar som i sommar kommer ge dig ditt livs första bröllopsupplevelse. På Gotland. Nu är du inte officiellt inbjuden, och lär väl inte förstå och uppskatta allt det vackra så jag är rädd att du och jag får hålla oss lite i skymundan. Men när du blir äldre kommer du få se hur det såg ut och allteftersom du blir bättre bekant med de lyckliga tu kommer du inse hur mycket tanke, planering och perfekt utförande som legat bakom.

Nu har nog samtliga medlemmar ur din mor och mins omedelbara familjer fått någon typ av omnämnande i denna blogg. Kanske borde de haft ännu större utrymme då de förmodligen är de största enskilda orsakerna till hur jag och din mor formats och således icke försumbara i det att vi när vi träffades attraherades av varandra. Därför får fredagsmys-låten idag bli den fantastiskt vackra Ode To My Family av The Cranberries. Ode är högstämd lyrik som ofta skrivs i syfte att hylla något eller någon. Hylla den som hyllas bör.

Bad babysitters sista delen

Pojkens tidigare så våldsamma kräkningar har förvandlats till torra hulkningar i takt med att magen tömts på innehåll. Känslan när kroppen lamslås av stundande uppkastnings-kaskader är dock densamma och hjälplösheten den framkallar lämnar ännu honom i tårar efter de vämjeliga vågorna sköljt förbi och sjunkit undan. Med en hand på pojkens kräkpåse och den andra krampaktigt runt chaufförens mobil försöker mannen i baksätet skänka pojken ro med lugnande ord och chauffören visshet med samlade instruktioner. Ingetdera lyckas särskilt väl och stämningen i bilen är inte direkt "roadtrippig" när de till slut ser de stora, starkt lysande Statoil-skyltarna som signalerar att de i alla fall är i närheten av målet. Den styrande barnvakten svänger in till busshållplatsen på motsatt sida vägen från där de stämt träff med föräldrarna som nu sitter på regionalbussen och våndas.

Minuterna passerar långsamt, till skillnad från polisbilen som bränner förbi i sådan hastighet att den parkerade bilen sätts i rejäl gungning, men till slut skymtar den gula fronten i fjärran. Bilen startas och rullar ut från bussfickan, byter färdriktning och stannar till för figurerna på busshållplatsen. Två föräldrar, som i alla fall utåt sett, verkar långt mer samlade än barnvakterna. Kanske är det åren av erfarenhet som föräldrar, kanske är det modet som flyter runt innanför västen efter firandet, kanske det faktum att de inte har helhetsbilden klar för sig. Men metodiskt tar de över taktpinnen, spypåsen och vägvisandet. Pappan och mamman har förvisso skilda åsikter om både närmaste väg till akuten och var barnakutens entré är lokaliserad men efter viss ordväxling finner de sig vid dörrarna och ringer på för att få bli insläppta.

Inne i värmen och tryggheten som svensk sjukvård skänker andas barnvakterna ut. Barnet är i förälderns trygga famn och kvalificerad personal ska snart använda sin expertis för att skingra de små tvivel om eventuell grov vårdslöshet som trots allt fortfarande dröjer kvar. En sjuksyster kommer ut i korridoren, dit de är förvisade på grund av den överhängande risken att det är kräksjuka som orsakar kräkningarna, och söker klarhet i deras ärende.

- Så han har slagit i huvudet?
- Ja, han klättrade tydligen på en byrå och fick den över sig, svarar mamman.
- Just det, han har ett märke här i pannan.
- Ja, men nej, det kom tidigare under kvällen när han halkade ner från soffan och slog i köksbordet, flikar pappan in.
- Ok, men den stora bulan jag känner här bak då?
- Äh nej, den är från när han trillade på dagis häromdagen, replikerar mamman.
- Hmm, har han några skador från byrå-incidenten?

Ganska lång tystnad.

- Hans ena stortå är lite röd och ganska svullen, flikar den ene barnvakten in.
- Och sen började han spy. Några timmar senare, säger den andre.
- Mmmm, hmmm, ok, reagerar sjuksystern tveksamt och puttar sävligt upp sina glasögon från nästippen. Vi ska ta några prover och få hit en läkare som kan titta på honom, fortsätter hon med en röst så släpig att misstankar om fri tillgång till medicinskåpet som yrkesförmån uppstår.

När sjukvårdaren försvunnit in på avdelningen tar någon upp det oundvikliga ämnet om hur länge visiten kan tänkas vara. Föräldrarna, kanske tyngda av dåligt samvete gentemot barnpassarna för att sonen lagt lite sordin över barnvaktandet med sina kaskadkräkningar, försöker finna lösningar som gör att barnvakterna kan ta sig hem och kalla det en kväll. Barnvakterna, kanske tyngda av likaledes dåligt samvete gentemot föräldrarna för att de förstört en romantisk middag med den oaktsamhet som nästan tog död på deras barn, intygar i kör att det inte är några problem och att de självklart stannar så länge det krävs. Stämningen är ganska lättsam när ambulanspersonal kommer inrullandes med en flicka i tidiga tonåren fastspänd på en bår med syrgasmask över ansiktet. Vid dörren in till avdelningen tar det stopp och villrådigt tittar de tre sjukvårdarna på varandra och konstaterar att ingen vet hur de ska få båren genom de stängda dörrarna. Den manlige barnvakten hinner skratta till lite inombords och tänka att det är skönt att se andra vara lika förvirrade som han själv bitvis känner sig innan han slås av det faktum att det just i detta fall faktiskt kan innebära skillnaden mellan liv och död varpå glädjen fort ebbar ut. Lite av den återvänder dock när barnets pappa, som just besökt toaletten i andra änden av korridoren, försynt säger:

- Jag vet inte om detta är olämpligt men där nere finns både airhockey och pingisbord om någon är sugen. Bara om i fall att alltså.

Innan en nattduell hinner inledas är dock sköterskan tillbaka för provtagning. Hon tar dem men kan inte dra några slutsatser förrän läkaren har kommit. Som samtalet till sjukvårdsupplysningen igen. Mamman frågar otåligt när läkaren kan tänkas komma och sjuksystern svarar undflyende samtidigt som hon flyr undan och sällskapet i korridoren hänger sig åt att konstruktivt kritisera den svenska sjukvårdens övertro till läkarutbildningen. Efter ytterligare en snabbvisit från den makliga sjuksystern och vidare förfrågningar från mamman dyker slutligen en ung, stilig man i lång, vit rock upp. Han tar en titt på pojkens pupiller, kollar reflexer och ställer ett par frågor. På under minuten är diagnosen ställd: kräksjuka. Föräldrarna skickas hem med pojken, barnvakterna och en illa dold insinuation om att dylika ärenden inte är särdeles akuta en fredagskväll. 

Pojkens hulkningar kommer numera med allt längre mellanrum och med minskande intensitet vilket tillsammans med den sena timmen och kvällens fysiska prövningar nästan vaggar honom till sömns. Bilturen tillbaka från sjukhuset är odramatisk och väl tillbaka lämnar barnvakterna familjen åt sitt öde ganska omedelbart. På väg hem till den barnlösa lägenheten i innerstan infinner sig den riktiga lättnaden. Kvällen är över och uppdraget, åtminstone delvis, utfört. Alla överlevde ju. Den manlige barnvakten vänder sig till den kvinnliga och delger henne sin djupa och genomtänkta slutsats:

- Om vårt barn någonsin får en byrå över sig och kräksjukan samma kväll, och jag googlar fram symptom på hjärnskakning och inre blödningar och drar slutsatsen att det inte är livshotande och att det bästa är att stanna hemma vid toalettstolen då vill jag att du lyssnar på mig. Jag tar fullt ansvar. Jag lovar.

Slut.